"Hej, jag heter Jonathan. Vad heter du?"​

"Hej. Jonathan heter jag".

Jag är transsexuell. När jag föddes gav mina föräldrar mig ett namn. Efter gymnasiet gjorde jag själv en namnändring hos Skatteverket. När jag cirka åtta år senare började inse att jag var transsexuell antog jag ett könsneutralt tilltalsnamn. En vän gav mig då rådet att vänta med pappersarbetet den här gången: Att växa in i ett helt nytt kön än det du uppfostrades till och som samhället förväntade av dig innebär en stor förändring, oavsett om en är könsbinär eller ej. Det skulle visa sig att han hade rätt, och nu har jag till slut tagit det namn jag planerar leva med tills döden skiljer mig och livet åt. Alltså ett fjärde namn i ordningen. Och visst kan det kännas jättekonstigt. Det är redan svårt att förstå det här med pronomen. ”Hur mycket ska en vanlig människa behöva anpassa sig egentligen?”

LÄS MER:"Just nu finns det barn som är rädda i skolan"

Har du någonsin skrivit ett födelsedagskort med orden ”grattis på födelsedagen men jag orkar faktiskt inte anstränga mig att komma ihåg hur gammal du är för du har ju bytt ålder så himla många gånger”? Har du någonsin ringt upp din kompis och erbjudit en middag med ”den där killen du varit tillsammans med i två år nu men jag minns inte vad han heter för du har ju haft tre killar före honom”? Allt omkring oss är i konstant förändring. Vi kan kalla det ”utveckling”. Något som ur ett större perspektiv gör att vi inte längre har vissa människor som slavar. Något som gör att kvinnor inte längre måste stå vid spisen och ta hand om barnen. Något som gör att vuxna inte får slå barn i Sverige. Något som gör att homosexuella inte längre är kriminella här. Saker vi kanske tar för givet men som, för inte jättelänge sedan, sågs som otroligt konstigt av majoriteten. Utveckling.

Din åsikt må vara att personer som du läser som ett visst kön ska ha ett visst beteende, ett visst utseende och ett visst namn. Det må vara så du är uppfostrad och så samhället gärna berättar för dig att det är. Men inte går du runt på stan och döper om andra främlingar för att deras namn inte matchar dina normer? Så varför känns det då lämpligt att ha åsikter när det kommer till transpersoner och våra namn? Vi äger våra namn och våra identiteter. Precis som du äger dina. Våra kroppar är inte allmän egendom, precis som din inte är det. Du har faktiskt inte rätten att ifrågasätta min identitet, mitt pronomen eller mitt namn bara för att jag inte passar in i din norm. Mitt namn är statligt godkänt enligt konstens alla regler, så det finns faktiskt inte så mycket att göra mer än gilla läget. Jag har ett nytt namn, men det är det enda jag har. Använd det.

LÄS MER:"Om SD får bestämma tar de mina rättigheter ifrån mig"

Varför håller då många transpersoner på och ändrar sina pronomen och namn? Och varför är det så viktigt att du anstränger dig? Jo, för att jag har rätt till ett värdigt liv. Att arbeta, umgås med vänner, titta på söta kattvideos på internet och svära åt att det regnar på midsommar i år igen. Det enda som hindrar oss från att göra detta som en vanlig människa är samhällets normer och människor som vägrar anpassa sig till andra människors livssituation. Jag har bytt namn för att det jag får höra varje gång jag möter en människa ska matcha den jag är. För att jag ska få leva mitt liv på samma villkor som alla andra.

Sverige slutade tvångssterilisera transpersoner för två år sen. Ingen som tvångssteriliserades av staten har fått en enda krona i ersättning. Sveriges transvård är på många håll under all kritik. Vi kränks och diskrimineras i skolor, på arbetsplatser, i vården och i hemmen. Så säg mitt namn. Säg det högt. Ifrågasätt inte, utan hylla oss. Inse ditt privilegium när du slipper förklara vem du är och varför varje dag. Inse det faktum att du har valet att göra livet en bättre eller sämre tillvaro för många människor i din närhet.

"Hej, jag heter Jonathan. Vad heter du?"

Jonathan Cederlund