Det kan inte bara vara Sveriges ansvar att ta emot flyktingar

I dag ser vi bilder på döda barn som spolas upp på Medelhavets stränder, samtidigt som länder bygger barriärer och sätter upp stängsel för att stänga ute dem som flyr för sina liv. Utkommenderade poliser som piskar desperata flyktingar (i till exempel Frankrike, Grekland och Makedonien) väcker obehagliga minnen från Europas 1900-talshistoria. Mänsklig nöd bemöts med ytterligare kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive den rätt som FN-deklarationen ger flyktingar att "i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse".

Detta är inget annat än en skam för vår tid.

Det är lättare att vända bort blicken och tiga, än att ta ställning och ansvar när en katastrof ter sig alltför stor, alltför obegriplig, och alltför ohanterlig. Men att blunda för bilden på den treårige Alan, som flöt iland livlös på den turkiska kusten efter att i hela sitt korta liv aldrig upplevt fred, är inte förenligt med en moralisk hållning. Att man inte kan göra allt innebär inte att man är fri att göra ingenting.

Jag är stolt över att Sverige kunnat hjälpa så många människor på flykt, och att vi fortsätter göra det. Men insatserna tar inte slut med själva mottagandet.

I mitt jobb med ensamkommande flyktingbarn ser jag många barn som har varit med om traumatiska händelser, men som ändå vill bygga upp och börja om livet här i Sverige. De flesta vill lära sig svenska så fort som möjligt.

Det är av stor vikt att alla som vill stanna här också snabbt kan integreras, oavsett hur många de är. Det handlar om att människor ska kunna gå från att vara offer till att vara aktörer, från att vara mottagare av hjälp till att ge produktiva bidrag till sitt nya samhälle. I nuläget är flyktingmottagandet förvisso en utmaning, men rätt hanterat kan det vara en tillgång för vårt land.

Men flyktingmottagandet kan inte fortsätta att vara en angelägenhet för ett fåtal länder, som Sverige och Tyskland. Det borde vara självklart för fler av Europas länder att hjälpa till. Vi kommer att bevittna större tragedier om man inte agerar nu och öppnar nya säkrare vägar till Europa. Man bör öka andelen kvotflyktingar till de enskilda EU-länderna, och man bör i dessa länder erbjuda åtminstone tillfälliga uppehållstillstånd (Sverige erbjuder permanenta uppehållstillstånd för syriska flyktingar).

Fler människor måste kunna få komma till Europa för att söka en fristad, och det kan bara ske om andra EU-länder ökar sitt mottagande. Det kan inte vara en sak enbart för Sverige och Tyskland att axla det moraliska och praktiska ansvaret för efterkrigstidens värsta flyktingkatastrof. Rättvisan fordrar en rimlig fördelning av såväl plikter som rättigheter.

Mukhtar Bulaale