Min dotter vill ta sitt liv – det här är till er som vill försöka förstå

Jag skriver det här för att jag vill dela och ge förståelse, men framförallt visa min dotter att jag är med henne, all in.

Jag tänker inte börja storyn med hur mycket jag älskar henne och att hon är unik. Med den meningen gjorde jag visst det. Hur det än är och hur hon än mår och hur det än varit så är hon stark. Hon överlever fast hon vill ta sitt liv. Hon vill nämligen inte dö.

Jag tänkte börja storyn med ett intryck av den glädje hon har, och hennes humor. Hon är en galen tonåring och älskar att kommunicera, prata vuxet med mogna tankar i en växande kropp. Sen hon var fem år växte hon ifatt hela världens alla femåringar och blev ensam.

Jag säger att du är stark, för jag har känt dig i 15 år, stått vid din sida, sett dina mörka stunder, sett dina ljusa stunder, sett dina dilemman, dina konflikter och hur du hanterar dem. Sett hur du mer i din ensamhet växer och blir stark för du vet vem du är. Det är allt skit runtom, normer och hur man bör vara som gjort dig förvirrad, ledsen och ensam. I 7:an ska man jaga killar men du var aldrig där, eller den. Du visste att du skulle bli ensam om du gick din egen väg, stod på den svaga killen i klassens sida, kanske du kände att han var ärlig i att "inte vara som alla andra"?

Så gick tiden in i en mossa av att inte passa in till att få mens, tuttar och midjan som växer. Du kände dig som den fetaste på jorden, eller i alla fall fetast på skolan. Allt handlade om hur fet du var, alla som mötte din blick var blickar av förakt och de tänkte så klart: "Uh va fet hon är". Eller så såg de en tjej, annorlunda, och i dag vill alla vara annorlunda. Såg de upp till dig? Du vågade vara annorlunda. Du försökte inte ens bli en kopia.

Sen kom depressionen, ensamheten. Vem är som jag? Jag är värdelös. Blockerad av skolan, fattade inte vad lärarna sa. Och ja, tonåringar kan gå in i väggen. Du var ett barn, utbränd av tankar och stressen över skolan. Du hörde vad läraren sa men förstod inte, tankarna var splittrade och du saknade fokus och självförtroende. Du sa att du kände dig misslyckad, ful och fet.

Du kom aldrig över denna känslan, du bar den i din ryggsäck, som ett lager smink som aldrig tvättats bort, men la på nytt dagen därpå.

Sen kom skärandet, när ångesten kom, för du orkade inte gråta mer. Du ville ha ont fysiskt, ont på ett konkret sätt. Inget är konkret i själen. Men ett sår på armen gör jävligt ont. Du hade ont i en tystnad, sa inte så mycket, höll dig bara för dig själv. Som en tonåring varierade du från att vara skitglad och sen skittyst.

Sen kom kärleken. Som en befrielse, något nytt. Kyssar, smek, kramar och bekräftelse. Pirr i magen och du fann någon speciellt, någon som såg dig, föll för dig. Någon som du. I en mogen kropp som var en ungdom, tänkte du, kände du samhörighet som du aldrig känt förut.

Sen kom förlusten, ohanterbar, som att dö. Du ville ta ditt liv, men vill inte dö. Du skar dig, mer. I en förtvivlan, att vilja dö bort men ändå finnas kvar. Sen kom det en ny kärlek, och det var en upprepning. Du var 13 år. Samma sorg, i en liten kropp

Hej, jag är mamman, jag står här utanför och ser på vad som händer min dotter. Jag är mamman som får sms av polarna som säger att hon står vid tåget. "Gör något".

Jag är mamman som förstår men inte alltid når fram, som känner mig maktlös, ensam och frustrerad. Jag är mamman som vet mer om sorger, vet mer om livet och jag vet hur man överlever. Trots det. Jag vet att din smärta och din oro är som min – gör 100 procent skitont oavsett erfarenhet eller ålder.

Jag heter Liza och har en skarp dotter som heter Smilla. Hon är stark, men tills hon fattar det känner hon sig svag. Och det är därför jag skriver det här.

Jag bär henne, leder och motiverar henne in i livet, livet i att vara den man är och bli stark där.

Liza,
Mamma till en dotter som vill ta sitt liv, men som inte vill dö

---

Vi har valt att inte publicera Lizas eller dotterns fullständiga namn för att inte försätta dem i en jobbig situation.