Hej Sverige! Varför pratar ingen om hur mycket jag kostar samhället?
Cilla Liw: Varför pratar vi aldrig om vad jag kostar? Varför frågar ingen hur många Cilla det här landet har råd med? Varför är ingen modig nog att gå emot PK-eliten och fråga hur du hade råd med "utbildningen" jag mestadels sket i.
Cecilia Liw är 29 år, bor i Sandviken och jobbar som personlig assistent.
Den här artkilen publicerades ursprungligen på Cilla Liws Facebook, originalet kan läsas här.
Hej Sverige!
Jag har en fråga, varför pratar vi aldrig om hur mycket jag kostar? Jag föddes på Gävle BB sommaren 1986, det kostade ca 25000 kr. Jag fick sedan barnbidrag en gång i månaden i 15 år, totalt ca 140000 kr. Jag gick sedan på förskola i fyra år, det kostade ca 300000 kr. Jag fick även börja på ett nybyggt dagis, vet ej vad den byggnaden kostade, men vi fick en egen "mattant", hon hette Ellinor och om en var hungrig innan lunch kunde en gå dit och få en smörgås eller en frukt, jag var alltid hungrig.
Jag gick sedan nio år i grundskola (fyra av nio år fick jag gå på en helt nybyggd skola, vet ej kostnaden för det bygget), den notan landade på ca 700000 kr. Det ska tilläggas att då har jag inte ens räknat alla extraresurser som lades på mig i form av extrasamtal med lärare, mentorer och rektorer; jag var en sån där "Åh, hon har sådan stor potential, om hon bara kunde anstränga sig lite!"-elev. Uppdatering? Min potential ligger fortfarande nedpackad i en kartong på vinden.
Jag gick sedan i gymnasiet i ca 3,5 år. Det kostade med studiebidraget och utbildningen cirka 350000 kr. Jag gick om ett år och blev sedan utslängd. Vad säger du om det då, Sverige? Pengar väl spenderade, eller hur?
Eftersom jag inte hade något fullständigt gymnasiebetyg, inte hade några planer i livet, och ville flytta hemifrån men inte hade något jobb, så tänkte jag att komvux var en bra idé, min utbildning där kostade ca 100000 kr.
Jag lånade även pengar av dig då, jag har inte betalat tillbaka dem än, du har inte klagat. Jag fick också en del pengar då, som tack för att jag blev utslängd från gymnasiet eller nåt, i runda slängar 50000 kr. Just ja, när jag ändå pratar om utbildning. Jag har läst några strökurser på högskola också. Jag har inte "blivit något" för det, hälften av kurserna läste jag inte klart och du betalade allt. Mitt mål är såklart att ta en högskoleexamen, kanske går det bättre att plugga som 30-åring, kanske inte, en sak är i alla fall säker: Du står för kalaset.
Jag jobbar som personlig assistent, ett jobb där jag inte producerar en köpbar produkt, utan utför en tjänst som helt betalas av dig. Jag behåller ju inte hela min lön, du får ju en del tillbaka varje månad som du kan ge till andra, men säg att jag hittills fått behålla ungefär 1,5miljoner av det jag fått. Och det är ju inte riktigt sanningsenligt, för jag har ju kostat dig väldigt mycket mer med arbetsgivaravgifter med mera.
Utöver det så bodde jag typ på ungdomsmottagningen. Jag blev påkörd av en bil och fick åka ambulans till sjukhuset. Jag hängde på ungdomsgård. Jag fick gå till tandläkaren gratis i tjugo år. Mina föräldrar fick pengar för att vara hemma med mig när jag var sjuk som barn. Jag snattade på affärer när jag gick i högstadiet (sånt är väl för fan preskriberat nu?!). Jag körde in ett stämjärn i handen och fick sy. Mitt jobb betalade mina glasögon. Jag var deprimerad i våras och går fortfarande i terapi - sedan långt tillbaka med högkostnadsskydd. Jag är rökare. Jag pensionssparar inte. Och jag skolkade från säkert 5-7% av mina totala utbildningstid.
Visst, jag är en rätt rolig person och jag tror att jag är rätt omtyckt, men jag bidrar egentligen inte med så jävla mycket. Nu kanske, eller snarare förhoppningsvis, några som känner mig vill hoppa in och argumentera för att mitt människovärde inte sitter i vad jag kostar eller genererar (bra, jag håller fullständigt med).
Men varför pratar vi aldrig om vad jag kostar? Varför frågar ingen hur många Cilla den här kommunen och det här landet har råd med? Varför är ingen modig nog att gå emot PK-eliten och våga fråga hur du hade råd med min "utbildning" som jag mestadels sket i, när du inte har råd att ge SYLT TILL PENSIONÄRERNA?! Varför pratar ingen om att jag är ohållbar i längden? Varför blev det ingen jävla löpsedel när den ekonomiska prognosen för min utbildning gick i stöpet? Varför tycker ingen att det "räcker nu" med mina halvfärdiga utbildningar och subventionerade läkarbesök? Varför kräver ingen att jag är tacksam och gör rätt för mig, varför brann varken min skola eller mitt dagis ner och varför i helvete är det okej att just mitt liv kostar så jävla mycket pengar?
Ingen pratar om det och ingen verkar bry sig. För att jag föddes på Gävle BB och ser ut såhär.
Och då undrar jag, kära Sverige, vad är det om inte rasism?
Cecilia Liw
