Amanda Carlberg Larsson skriver om hur hon bemöttes före och efter sin aspergersdiagnos
1 av 3
Amanda Carlberg Larsson skriver om hur hon bemöttes före och efter sin aspergersdiagnos - Foto: Privat/TT
Amanda Carlberg Larsson
2 av 3
Amanda Carlberg Larsson - Foto: Privat
En patient på Södersjukhuset
3 av 3
En patient på Södersjukhuset - Foto: TT

Jag är inte min diagnos – jag är en person

Amanda Carlberg Larsson: För en del kan det kännas som att man sjunker i värde i andra människors ögon. Som att andra talar förbi en och inte alltid talar direkt till en på möten.


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Om skribenten

Amanda Carlberg Larsson är 27 år och praktiserar som regissör och regiassistent.

Innan jag fick min aspergersdiagnos kändes som att samhället inte riktigt visste hur de skulle hantera mig. Psykiatrin sa till mig att jag inte kunde få någon terapi innan jag hade fått en diagnos. Egentligen är det ju väldigt konstigt att man oftast inte kan få den rätta hjälpen innan och att sjukvården kommer med ursäkter för att inte behöva hjälpa en. Men svårigheterna fanns ju redan där innan utredningen. Det var ju inte direkt så att svårigheterna tillkom så fort jag fick min diagnos.

Jag kan förstå att det är lättare att ge rätt behandling om man får rätt diagnos. När jag sedan fick min aspergers-diagnos kunde alla hjälpinsatser sättas in. Helt plötsligt började personal och vårdgivare bete sig på ett annorlunda sätt i sitt bemötande till mig. De tog fram kort som skulle symbolisera mitt mående. Terapin jag hade börjat i på avdelningen ansågs inte passa min diagnosproblematik så den slapp jag fortsätta med. Trotts att jag tidigare hade uttryckt att jag inte tyckte att den hjälpte mig.

Jag blev också skickad från en allmänpsykiatrisk avdelning till en neuropsykiatrisk avdelning. Men samtidigt kändes det ibland som att folk inte förstod att jag fortfarande kunde precis samma saker som innan. Det kunde ibland kännas som att den största hjälpen sattes in där den behövdes som minst. Som till exempel att jag hela tiden hade sagt att jag klarade av att sköta matlagning och tvätt själv. Men ändå envisades personalen som hjälpte mig i hemmet att göra just just de sakerna åt mig.

Men så fort jag var under LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade) fick jag rätt till boende, terapi och olika slags hjälpmedel som skulle underlätta vardagen för mig. Det kändes nästan som att de försökte ge mig mer hjälpmedel än vad jag egentligen behövde. Jag kunde också känna att jag blev ifrågasatt för att jag sa nej till vissa hjälpmedel.

Är det så att man till och med blir en annan människa i samhällets ögon? Har man verkligen samma värde som tidigare?

För en del kan det kännas som att man sjunker i värde i andra människors ögon. Som att andra talar förbi en och inte alltid talar direkt till en på möten. Helt plötsligt kan det kännas som att andra människor tror att man inte förstår olika ord, eller som att de måste prata extra tydligt för att man ska förstå vad de säger. Man kan till och med känna sig kränkt för att man inte blir behandlad på samma sätt som tidigare.

Enligt mig ska man alltid sätta personen i fokus och inte diagnosen. Problemen finns ju där på samma sätt oavsett diagnos eller inte. Det ska ju vara en lättnad för en själv att få en diagnos, inte för samhället. Samhället ska ge samma behandling före som efter diagnos.

Amanda Carlberg Larsson

/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Håller du med?
Tack för din röst!
Artikeln kommer att lagras på Nyheter24.se, i en artikeldatabas eller motsvarande.
Senaste nytt

"Jag körde rattfull med ena dottern i bilen"

13 Dec 2022, 11:12

En stark välfärd är det enda som kan rädda svensk psykiatri

10 Sep 2022, 18:41
DEBATT: ​​"Man kan önska att jag var ett undantagsfall. Men jag är vuxen nu och med åren har jag träffat alldeles för många människor med liknande berättelser. Berättelser om en psykiatri som inte fungerar. Det är inte värdigt ett land som Sverige", skriver debattören och socialdemokraten Felicia Torpman.

DEBATT: "Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar"

8 Sep 2022, 15:20
"Regeringen pratar gärna om sin feminism, men satsningar på kvinnosjukdomar lyser med sin frånvaro. Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar och öronmärker resurser till forskning om kvinnosjukdomar", skriver Elisabeth Svantesson (M) och Matilda Ekeblad (MUF).

Därför går jag, Bränsleupprorets ledare, med i Moderaterna: "Arbetar hårdast"

5 Sep 2022, 15:34
"Redan innan Rysslands invasion av Ukraina hade Sverige världens dyraste diesel. Vi har i år sett bränslepriserna slå nya skyhöga rekord. Det finns ett parti som jag menar gör mest för att motverka detta, som arbetar hårdast för att priset ska sänkas", skriver Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm.

Kan vi en gång för alla sluta klaga på skatten?

10 Jun 2022, 15:24
DEBATT. "Du som klagar. Du har säkert ett välbetalt jobb. Kanske betalar du mer i skatt än grannen. Men vet du? Det är inget straff. I grunden är skatter något fint. När det går till rätt saker", skriver debattören Felicia Torpman.

Sophie, 13, sätter ner foten: "Hjälp mig att befria försöksdjuren!"

2 Jun 2022, 09:47
INSÄNDARE: "Tänk att vara detta djur som används för att ta fram hudvård till människan, att lida och leva helt i motsats till sin instinkt", skriver Sophie Piper, 13.