Hotet om terror kryper närmare

Senast i dag diskuterade jag och några klasskamrater vår, Sveriges, säkerhet ifall landet skulle utsättas för något slag av attack i samband med de hot som riksdagen utsatts för. Och nu är en misstänkt terrorist på fri fot i Sverige. Samtidigt har jag aldrig sett så många bilder på Instagram med hashtagen #prayforparis under veckans lopp.

Världens otäcka händelser kryper oss närmre inpå skinnet och det är i stunder som dessa vi, i länder som Sverige, inser att världen inte är speciellt trygg. Men visst är det så att rysningarna blir lite starkare längs våra ryggrader när vi inser att faran närmar sig oss?

När allting som cirkulerar på andra sidan jordklotet plötsligt lurar runt hörnet blir allting mycket verkligare, det blir enklare att relatera till.

Självklart påstår jag inte att händelserna i Paris är någonting positivt, men möjligtvis att det går att utvinna någonting positivt ur det. Är det inte så att en solidaritet och kämparglöd framträder tydligare? Invånarna i Paris biter ihop käkarna och säger ”Nu är det nog” samtidigt som många av Sveriges invånare inte är tillfredsställda med nyheterna om det aktuella hotet.

Jag tror på att vara engagerad och att bry sig. Reaktion medför aktion. Genom att sätta ned foten i marken och räta på ryggen representerar vi medmänsklighet och förespråkar en bättre värld.

Vi måste göra som folket i Baskien gjorde 1997 när politikern Miguel Angel Blanco blev kidnappad och mördad av terroristorganisationen ETA: ta på oss ett par vita handskar och visa att vi inte bär spår av blod på våra händer och motsätter sig allt vad lidande innebär.

Glöm inte att öppna ögonen i tid och intala aldrig dig själv att du inte berörs av någon annans lidande. Vi får inte ha en passiv inställning, för när du drabbas, vem reagerar då ifall alla sedan länge slutat titta?

Emelie Abrahamsson