Den arabiska våren har blivit kapad
Rami Mohammad: "Syrien har blivit ett slagfält för makthungriga grupperingar och den syriska befolkningen får betala med sitt blod . Inte så demokratiskt, eller hur?"
Rami Mohammad är debattör.
Situationen i Syrien är en fråga om världskrig eller inte världskrig. Efter den arabiska våren var det många som satt ivrigt framför tv:n och väntade på en demokratisering av de arabländer som var i full gång. Men när bilden inte gick ihop med vad som hunnit bildas i vår fantasivärld började drömmen om demokrati blekna i våra tankar. För oss som bor i Europa eller ett land långt från den misslyckade våren blir valet enkelt: håll upp fjärrkontrollen, rikta den mot tv:n och tryck på off-knappen eller byt kanal.
Sakta men säkert börjar vår hjärna glömma hur nära denna konflikt vi egentligen är. Detta tills vi en dag upptäcker att våra gränser är hotade – och det är inte ryssen som kikar upp från havet, utan familjer som flytt för sina liv i hopp om att leva i fred i vår demokrati. Ivrigt lyfter vi upp fjärrkontrollen igen och trycker på on-knappen eller byter kanal till nyheterna och helt plötsligt blir vi återigen intresserade av vad som pågår.
Det gäller att förstå att den arabiska våren inte bara var ett syriskt fenomen utan den sträckte sig från Tunisien till Yemen och upp till Syrien för att inte tala om Bahrain, som västerländsk media inte gärna talar om av någon anledning. Hur gick det då i Libyen ? Fick vi någon demokrati ? Hur gick det i Egypten och Yemen? Det bästa och enklaste svaret skulle vara "Inte så bra", och nu råder där ett inbördeskrig som får tanken om demokrati och den arabiska våren att att likna en misslyckad kärlekshistoria.
Om vi då fokuserar på Syrien, vilket de flesta medier gör på grund av det stora antalet flyktingar som väljer att fly därifrån till Europa, så är det lätt att bli förvirrad. Vilka parter är det man ska hålla med? Vilka liknar oss mest? Vem är sekulär, vem är moderat och vilka är terrorister? Detta är frågor som florerar i debatten, iallafall i Mellanöstern. I väst har det mest handlat om Assad och Islamiska staten, men i själva verket är det uppemot hundra grupper med samma eller helt olika mål.
Alla dessa grupper stöds från olika håll och olika stater förhandlar med varandra om hur framtiden för Syrien ska bli. Vid de stora avgörande mötena är alla med och bestämmer, förutom syrierna själva. Syrien har blivit ett slagfält för stormakter som Ryssland, Saudiarabien och Iran, och den syriska befolkningen får betala med sitt blod. Inte så demokratiskt, eller hur? Vilka är då dessa andra grupper och vad vill de? Det finns såklart skillnader, men det de har gemensamt är att de inte är intresserade av demokrati och media i väst har svikit oss och givit oss en falsk verklighetsbild. Verkligheten är att vi nu ser något av en salafitisk vår istället för en arabisk sådan.
Våren har blivit kapad av islamistiska krafter och känslan av att stödja någon av dem ger mig, som fostrats och skolats i enligt västerländska normer, en dålig magkänsla, trots att min bakgrund som muslim. Jag är inte extremist men jag tror på Gud och islam är för mig den mest trovärdiga religionen. Trots detta anser jag att läget i arabvärlden innan arabiska våren var bättre. Varför? Jo, för att då kunde man i alla fall gå till jobbet och barnen kunde gå till skolan utan att oroa sig för bomber eller kidnappningar.
