Terror och krig dödar färre än din kniv och gaffel
Djurrättsaktivist: I dag den 15 januari ställs sex aktivister inför rätta i Västmanlands tingsrätt för att ha befriat två grisar från en grisfarm i Västmanland och åtta hönor från en hönsfarm i Närke. Jag är en av de åtalade. Denna debattartikel bygger på den slutplädering jag kommer att hålla under rättegången.
Martin Smedjeback är medlem i aktionsgruppen Tomma burar. En organisation som säger sig använda icke-våld och civil olydnad för att frita djur.
Vi i Tomma burar inser att vi med största sannolikhet kommer att bli dömda för stöld eftersom djur fortfarande betraktas som egendom och inte som de kännande individer de är. Ni får gärna döma oss, men jag ber oss alla att inte döma djuren. Vi gjorde de här aktionerna fullt medvetna om att det kan ge straff i form av böter, skadestånd eller fängelse.
Vi är beredda att ta konsekvenserna för våra handlingar. Men snälla, döm inte djuren. De har inte brutit mot några lagar. De har inte gjort någon människa det minsta ont. Och ändå spärrar vi in dem på livstid och avrättar dem.
Det är inte bara rättssamhällets skyldighet att förbjuda utnyttjandet och dödandet av djur. Vi alla har ett ansvar att inte delta i det här våldet. Det är inte svårare än att byta ut maten på våra tallrikar. I stället för att äta delar av kroppar kan vi ta del av den rikliga och goda mat som växtriket erbjuder. Vi kan alla fria, hellre än att fälla.
Jag tror att för de flesta av oss är det svårt att inse hur livet för ett djur i djurfabrikerna kan te sig. Tankeexperiment kan hjälpa oss att få en inblick om vad det handlar om. Försök att tänka dig att det är du själv som utsätts för följande situation:
Du har precis fötts i ett hav av andra bebisar. Inga föräldrar är i närheten. Du ser alla dina bröder bli brutalt nedkastade i lådor för att genast bli ihjälgasade. Du och dina systrar transporteras i timmar i en mörk lastbil för sen spendera resten av livet att producera ägg till någon annan. Det här är hönornas liv i Sverige 2016.
Försök även att tänka dig in i den här situationen:
Du har spenderat hela ditt liv i ett minimalt utrymme på ett betonggolv utan att någonsin känt jorden under dina fötter. Nu har du släpats upp på en lastbil. När dörren öppnas efter en lång färd hör du skrik och det luktar död. Du sänks ner i ett litet utrymme. Plötsligt sticker det i halsen. Du kan inte andas. Det känns som om du brinner upp inifrån. Du kämpar panikslaget för att komma undan gasen, men det är förgäves. Du andas dina sista plågsamma andetag. Det är grisarnas liv i Sverige 2016.
Kunde du åtminstone känna en liten del av den smärta som djuren i djurfabrikerna upplever dagligen, år efter år? Det tar emot eller hur? Vi vill gärna värja oss mot det, vi vill gärna titta bort. För om vi öppnar våra hjärtan då kan vi börja inse vilket oerhört övergrepp som vi väljer att utsätta djuren för.
Vad vi människor gör mot djuren är ett av de allra största moraliska övergreppen i vår tid. Det är ett lidande och dödande som både numerärt och kvalitativt är större än de flesta andra grymheter som vi människor utsätter varandra för.
Det som dödar mest på den här planeten är inte terrorism eller krig, inte svält eller klimathotet. Det är våra knivar och gafflar hemma vid köksborden.
Det djurrättsuppvakande som vi ser i vår tid tycker vissa är jobbigt. De är oroliga för att människovärdet ska bli urholkat om vi ger djur rättigheter. Men mycket talar för att det kommer att bli precis tvärt om. Martin Luther King, som skulle ha fyllt år just idag om han fortfarande hade levt, sa: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa överallt.” För varje förtryck som faller, för varje rättvisa som uppnås så blir vi alla säkrare, allas värde uppvärderas och vi rör oss mot ett mer och mer humant samhälle.
Martin Smedjeback,
Aktivist i Tomma burar
