Ni som säger att vi 90-talister är lata – läs på!

Jag blir ständigt påmind om det. Jag som är född på 90-talet och är sjukskriven. Usch vad jag är lat alltså. En bortskämd 90-talist som inte orkar jobba. Som hellre går hemma utan sysselsättning, utan något vettigt socialt liv och bara gör det jag känner för. Eller?

Fick höra det senast för några dagar sedan: "Det är väldigt nyttigt och bra för självkänslan att känna sig självständig, och att man är vuxen och kan försörja sig på något realistiskt sätt. Att fortsätta låtsas hjälper inte".

Tillsammans med några rader om att jag utnyttjar min sambo och lever på hans pengar. Som om jag med vilja bestämt mig för att vara sjuk, inte lämna hemmet om dagarna och lever värsta lyxlivet. Alltså vilka tror ni att ni är som resonerar såhär? Säger ni såhär till de som är fysiskt sjuka också? Har brutit benet, sitter i rullstol eller till och med har cancer? Det är bara att sluta låtsas och hoppa på bästa jobb helt enkelt? Idioter.

För nej, det finns ingen skillnad mellan psykisk och fysisk ohälsa. I många fall är det de psykiska sjukdomarna som skövlar flest liv. Är du fysiskt sjuk får du ständig hjälp av vården.

Du behöver knappast gå hemma och vänta länge på hjälp, du har stadig rehabilitering och kontakt med läkare medan de i din omgivning aldrig ifrågasätter att du inte kan byggarbeta med ditt brutna ben. När skadan är läkt, när du kan gå igen eller när smittan gått över – ja, då kan du gå tillbaks till att jobba igen. Det är bara att vänta ut läketiden.

Hos oss som lider av psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar finns det ingen läketid. Ett fysiskt sår läker inom ett par veckor, men inte ett sår inombords. I många fall handlar det inte ens om ett sår för oss som lider av psykisk ohälsa, det är något som alltid kommer finnas där mer eller mindre och som vi måste lära oss att leva med för att få bästa drägliga vardag.

Det är tydligt att många av er som klankar ner på "dessa 90-talister" inte är 90-talister själva och som antagligen växte upp i ett samhälle med mycket mindre press än den som ligger på oss unga idag.

Internet, sociala medier, normer, ideal, hets om träning och om hur vi ska se ut, arbetslöshet, svårare utbildningar och hårdare krav på att både utbilda sig och få ett jobb. Har ni tänkt på det? Det finns en anledning till att psykisk ohälsa har blivit en folksjukdom och att fler och fler blir deprimerade och inte orkar med.

Med självmordsantalet vi har kan du definitivt vara en del i att fler väljer att vända livet ryggen för att det inte är okej att må dåligt. Att det inte är okej att hand om sig och att man bara lever ett vettigt, sunt och rikt liv om man jobbar.

Så snälla ni som pratar om oss, dessa 90-talister som lever på en räkmacka och slipper jobba för att vi kan gå och klaga på vårdcentralen och se till att få en sjukskrivning för att vi är lata. Håll bara käften eller ta reda på fakta.

Du vill inte vara den som bidrar till att ännu fler mår dåligt, eller så skiter du kanske fullständigt i vilket. Det har du ju redan visat på, i och för sig.

Lisa Bjernhagen