Undersköterska: Jag vill känna mig behövd – inte överkörd
Petra Lindman: Jag vill inte att arbetsgivarna ska tänka ”ta två vårdbiträden, betala för en undersköterska”.
Petra Lindman, 31 år, är undersköterska i psykiatrin i Uppsala.
Undersköterskornas villkor är under all kritik. Därför kommer vi på Nyheter24 publicera 7 debattartiklar på 7 dagar där vi ur olika perspektiv belyser frågan.
Alla artiklar finns samlade här. Hjälp gärna till att dela dem för att förbättra för de som sliter dygnet runt, varje dag.
Att lönerna inom vården är ett hett ämne har nog inte undgått någon och jag som undersköterska är en av de som står på Ja-sidan för att höja undersköterskans lön men för att jag ska kunna säga att jag ska kosta mera så måste jag först ta reda på varför prislappen på mig ser ut som den gör.
I dag är det två yrkestitlar på samma arbete. Undersköterskan och vårdbiträdet. För att få fast anställning i dag så krävs det att jag har en undersköterskeutbildning. Men att arbeta som vårdbiträde kräver ingenting av mig. Jag behöver inte ens ha fullföljt gymnasiet.
2001 sökte jag och min mamma samma tjänst på ett äldreboende. Jag var 18 år, outbildad och drog mig hellre undan än att visa framfötterna. Min mamma var utbildad undersköterska, duktig och erfaren med bra meriter från sjukvård, hemvård, barn och äldreomsorg. Jag hade inte haft tillräckligt med närvaro i skolan för att få mitt CSN och hade precis hoppat av barn- och fritidsprogrammet. Och jag fick vikariatet.
Som outbildad var jag nämligen mer attraktiv än den som hade erfarenhet och kunskap för att det blev billigare så och det ser fortfarande ut såhär 15 år senare. Vården är så lågt budgeterad att man hellre tar in billigast möjligast än bästa man som kan.
Jag arbetade sedan som vårdbiträde i 12 år utan kunskaper om vårdlagar, regler, mediciner, blodtryck, yrsel, hjärtinfarkt, kärlkramp, liggsår, diabetes eller stroke innan jag utbildande mig till undersköterska.
Jag kunde knappt knyta mina egna skosnören, ännu mindre lirka på en tjock fot sin stödstrumpa mina första arbetsår och det tog lång tid innan jag pusslade ihop det ena med det andra, men på 12 år växer man och blir något av autodidakt.
Jag växte in i min roll och blev kär men långt ifrån alla som faller in i vården faller som jag gjorde för vården. Även om många vill jobba, utbilda sig och faktiskt strävar efter att få vara en i vårat glada arbetslag så är det fortfarande lika många som kommer att välja vården i väntan på annat. Eller i brist på kunskap att göra det de egentligen vill.
Varje år examineras ungefär 12 000 nya undersköterskor så det finns utbildad personal som både vill och kan sin sak, men frågan är vart de tar vägen när vårdbiträdet kommer och gör hennes jobb för en billigare peng?
Ska jag som undersköterska kunna få upp min lön så behöver jag få mina arbetssysslor skyddade så att inte vem som helst kan utföra dem, för om vem som helst kan så kommer vem som helst att göra det. Och det ska jag löneförhandla på sedan? Nej tack.
Jag vill veta att jag är eftertraktad. Jag vill veta att arbetsmarknaden vill ha mig och min kunskap. Jag vill känna mig behövd och inte överkörd av ”ta två vårdbiträden, betala för en undersköterska”. Jag vill veta att jag ska kunna våga ställa ett anständigt löneanspråk utan att vara rädd för att arbetsgivaren väljer ett billigare alternativ än mig.
Inte för att hon vill men för att hon kan.
Petra Lindman,
Undersköterska
--
Det här är den andra delen i kampanjen om undersköterskornas löner. Läs del ett här: Läkare: Vi måste höja undersköterskornas löner – det är dags nu
