Den svenska sjukvården suger
Storbloggare: Jag tycker det är hemskt att jag inte själv kan bestämma över min egen kropp och min egen sjukdom.
Återigen är jag rent ut sagt besviken på svensk sjukvård. Svensk sjukvård må vara bra fram tills dagen du får en kronisk sjukdom och är på sjukhuset ofta. Sverige är ett av de länder som har högst skatt i världen och ändå fungerar inte vår sjukvård.
Jag har haft barnreumatism sedan jag var sex år gammal och fram till i höstas gick jag hos barnreumatologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus men sedan var jag tvungen att byta till vuxenreumatologen på Karolinska då jag var över 18 år och enligt lag är vuxen.
Tidigare har jag alltid blivit sövd alternativt fått lustgas var tredje månad för att få kortisoninjektioner, då ingen läkare har hittat en medicin som fungerar. Men från den dagen du fyller 18 så gäller inte detta.
Så när man fyllt 18 år så känner man visst ingen smärta längre eller så tror de att man ska klara av smärta som per magi. Svensk sjukvård tycker att eftersom jag nu är vuxen ska komma in och spruta mina leder helt utan bedövning. Och det har jag gjort några gånger i armbågar, knän och fingrar även när jag var ”barn”. Det fungerar absolut men inte när det gäller ryggen.
Jag har bett Karolinska om att få spruta enbart ryggen med lustgas, men jag får inte. Vet ni varför? Jo för att från den dagen du är myndig och blir remitterad till vuxenreumatologen så ska man sakta men säkert lära sig att få sprutor utan bedövning, för det är för dyrt och de har ingen budget för detta.
Hör ni hur de låter? Vi betalar så mycket skatt men vi har inte ”råd”. Och så säger Karolinska att om jag litar på dem kan vi uppnå bra resultat. Men problemet är att jag inte litar på sjukvården i Sverige, de har gjort så många fel att jag faktiskt inte längre känner någon tilltro till dem.
Jag har sprutat min rygg mer än 30 gånger, antingen när jag varit sövd eller med lustgas. Och jag ska berätta för er att jag kan inte gå efter sådana sprutor. Smärtnivån är så hög att jag första dygnet måste bli buren till toan och få hjälp med allt.
Har även blivit kvar i dagar inlagd på sjukhuset för att klara av smärtan. Så ont får jag alltså av sprutorna när jag blir smärtlindrad, och Karolinska tycker alltså att jag ska göra detta utan någon alls typ av bedövning nu.
De tycker jag ska bli sprutad och sedan åka hem. Deras svar är ”Det gör inte alls ont”, men när man då frågar hur många gånger dem gjort det är svaret alltid noll. Hur kan de då komma till mig som gjort detta 30 gånger och säga att det inte gör ont? Självklart så är smärtupplevelser en individuell upplevelse som kan variera mycket mellan olika personer. Jag känner mer oro att spruta ryggen med kortison än operera mig på grund av smärtan.
Jag ar de senaste veckorna knappt sovit pga av min värk, och varit tvungen att ta starka värktabletter för att åtminstone kunna sova ett par timmar i sträck. Sömnbristen gör att värken blir värre och jag blir extremt trött men kan som sagt inte sova, det blir en ond cirkel.
Min sjukdom är kronisk och detta kommer pågå hela mitt liv, så därför känns det väldigt hopplöst just nu. Är i ett så stort behov av sprutorna men så skrämd över att inte få någon typ av smärtlindring att jag får ångest. Sjukvårdens uppgift borde vara att göra det bästa möjliga för patienten, men istället gör dem tvärtom.
Jag önskar att Gabriel Wikström som är sjukvårdsminister kan ta upp denna fråga. Jag blir arg över detta då det faktiskt går att hitta lösningar (som att låta mig betala). Det här handlar bara om att våra politiker måste prioritera. Man kan få bedövning/lustgas för att laga ett hål i tanden men inte för att spruta en rygg? Var är logiken?
Varför inte låta läkare som troligen är mer kompetenta själva bestämma över vad som är bäst för patienterna och inte låta någon minister som inte har koll bestämma? För om jag får anta saker så har du, Gabriel antagligen aldrig fått kortisoninjektioner.
Och problemet i Sverige är ju att jag inte ens har möjligheten att välja privat sjukvård om jag så skulle vilja för det existerar inte här. Jag tycker det är hemskt att jag inte själv kan bestämma över min egen kropp och min egen sjukdom.
Så jag undrar Gabriel, vart går alla mina skattepengar och varför har inte jag rätten att kräva någonting från den svenska sjukvården?
Vill dock påpeka att detta inte är läkarnas fel utan deras tajta budget. Klagar inte heller på vårdpersonalen för de är fantastiska. Vill även påpeka att jag vet också att det finns mycket värre sjukdomar och behandlingar men vi alla lever med våra problem som vi måste bemöta och det här är mitt problem.
Det har varit min vardag sedan jag var sex år gammal och jag är trött på att inte bli tagen på allvar.
