Jag mår illa av er lärare som blundar för mobbningen

Jag kan inte räkna hur många gånger jag har brustit ut i tårar på grund av mobbning att mobbning existerar. Hur många gånger jag fått höra och se hur dåligt andra mår på grund av att de blivit utsatta för mestadels verbal mobbning.

Detta såg och upplevde jag själv i både högstadiet och ända till gymnasiet. "Ät lite" "Pinne". Ord som 15-åriga jag fick höra ofta, ofta av elever jag knappt kände.

Vilka är ni som tog sig rätten att säga att jag bör äta mer för ni anser att jag är för smal? Jag åt lika mycket som er, om inte mer!

Dessa ord tog på mig även om jag aldrig visade det. Och nej det är inte ok att säga sånt. Sluta släng ur er onödiga kommentarer till andra oavsett om ni känner eller inte känner dem.

Och våga säga ifrån. Säg inte att det inte rör eller inte är ert ansvar! Gör det till ert ansvar, för om inte er lärare säger ifrån, eller ni själva, vem kommer?

Ja, elever i min gamla skola uppfattade mig som kaxig just för den anledningen att jag "alltid skulle lägga mig i" när jag hörde eller såg någonting som var fel. Men det rörde mig inte i ryggraden, hellre att jag får ta skiten än någon annan stackars person som blir utsatt för kränkningar.

Under min tid i gymnasiet bestämde jag mig för att bli lärare. Anledning? Det finns alltför många lärare som vänder ryggen när det handlar om just mobbning!

Det finns alltför många lärare som väljer att bortse det faktum att elever inte bara går till skolan och lär sig saker, utan faktiskt blir utsatta för mobbning under både lektionstid och raster på samma gång.

Det finns lärare som skamligt nog kan stå en meter bredvid och höra på när en elev skriker till en annan hur ful och äcklig personen är och att ingen någonsin kommer att tycka hen är fin.

Jag mår illa av er lärare som valde att bortse från mobbningen som pågick under min tid i gymnasiet. Jag mår illa av tanken att jag fick ta saken i mina egna händer när min kompis blev utsatt för mobbning under en längre period, och ingen av lärarna på skolan gjorde någonting åt saken. Ni borde skämmas.

Jag vägrar att gå till jobbet och mötas av elever som sitter ensamma för att de inte har några vänner. Jag vägrar att gå till jobbet och mötas av elever som gråter och är ledsna för att de känner sig ensamma och mobbade utav andra elever.

Jag vägrar vara en del av anledningen till varför mobbning fortsätter att spridas för att ingen tar sig ansvaret att säga ifrån.

Jag vill vara förebilden för mina elever att alltid stå upp för sig själva och för andra. En förebild som de alltid kan komma till oavsett om det handlar om någonting som hänt inom skolområdet eller utanför. För ingen elev ska någonsin behöva känna att de inte blir sedda eller hörda av sina egna lärare.

Jag tackar mina lärare och för min tid på gymnasiet, ni är anledningen att jag står där jag står idag och får den underbara chansen att lära mina elever det ni aldrig lärde oss – att mobbning inte är ok.

Mi de Keiser