Jag är vänster – men vi måste skärpa oss när det kommer till invandringen

Många av vänsterns inlagor i flyktingdebatten har präglats av önsketänkande. Men när Ann-Charlott Altstadt ber sina meningsfränder att erkänna de utmaningar som faktiskt existerar stöter hon på ideologisk patrull.

ETC:s ledarskribent Kajsa Ekis Ekman avfärdar hennes artikel med ett enda ryggmärgssvar: Den hör inte hemma i en socialistiskt debatt. Likt en rödgardist som ängslas över faktionalism bland de egna öser Ekis Ekman beskyllningar över Altstadt.

Altstadt, skriver hon, är en ”opportunist” som ”vill skaffa [sig] nya vänner”. ”Tror att mod är att slicka uppåt i förtid”, skriver formuleringar som ”stinker av opportunism” och använder sig av ”högerforskare” och närmar sig ”högerpopulism”.

Altstadt misstänks vara ”en av dem som mänskligheten aldrig kommer ha brist på, som skyndar sig att anpassa sig till morgondagens regim.”

Vad har Altstadt gjort för att förära sig Ekis Ekmans ilska. Jo, hon har ifrågasatt en ståndpunkt som många betraktar som en ovedersäglig sanning: att flyktinginvandringen innebär en ekonomisk förtjänst för Sverige.

Med hänvisning till en uppsjö av statistik hävdar Altstadt att det finns mycket lite belägg för en sådan hållning. Hon skriver att utrikesfödda har hittills haft en betydligt lägre sysselsättningsgrad än inrikesfödda och använt en mycket högre grad av det ekonomiska biståndet.

Endast 34 procent av utrikesfödda som har bott i landet i 15 år är helårsanställda, och andelen som lever med låg ekonomisk standard är tre gånger så hög för utrikesfödda som för inrikesfödda.

Åttio procent av flyktingar som kom från Somalia och 60 procent av dem som kom från Eritrea och Afghanistan mellan 2012 och 2014 saknar gymnasieutbildning. Siffran för de syriska flyktingarna är 40 procent.

Ingenting är hugget i sten och trenden kan brytas. Men siffrorna beskriver en enorm ojämlikhet. Är det högerpopulistiskt att önska att varje person som eftersträvar social rättvisa tar detta på allvar?

Ekis Ekman vill inte att det ska talas om skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda. Men vad är alternativet? Att debatten rensas på tal som inte explicit stödjer berättelsen som hon vill berätta?

Att obekväma vänsterdebattörer tystas med invektivregn och ideologiska piskor? Att alla ansluter sig till ospecificerade krav på ”jätteinvesteringar” utan att ha diskuterat var utmaningarna ligger och vart investeringarna bör riktas?

Någonting är ruttet när sakliga resonemang bemöts med disciplintänk. Vi på vänsterkanten måste klara av att hantera obekväma fakta.

Markus Göransson,
Fri vänstersinnad debattör