Det är dags för FN att välja en feministisk kvinna som ledare

Bernie, Hillary, Ted och Donald. Vi har blivit vana att kalla Bernie Sanders, Hillary Clinton, Ted Cruz och Donald Trump vid förnamn efter en intensiv medial vår med amerikanska primärval.

Just nu svämmar världen över av primärvalsnyheter, trots att det nationella valet äger rum först i november. Just primärval och öppenhet är något som vi för övrigt i Sverige borde lära av i vår förnyelse av partiväsendet.

Men förändring sker nu också i en av världens mest orörliga och svårmanövrerade organisationer. Jag talar om Förenta Nationerna.

Att FN senare i år ska välja ny generalsekreterare är det knäpptyst om. Men just i dag inleds något revolutionärt i FN-sammanhang.

I stället för att den kommande FN-generalsekreteraren ska utses i stängda rum med stormakternas goda vilja börjar i dag öppna utfrågningar i generalförsamlingen i New York.

Två timmar kommer avsättas per kandidat och utfrågningen inleds med att varje kandidat får möjligheten att presentera sin vision. Därefter får medlemsstater chansen att ställa frågor. Hälften av kandidaterna som öppet, modigt och rättframt meddelat sitt intresse att leda FN är kvinnor!

Traditionellt har systemet för att välja generalsekreterare baserats på en geografisk rotation, där individer från följande länder hittills haft posten; Norge, Sverige, Burma, Österrike, Peru, Egypten, Ghana och Sydkorea.

Underförstått har det varit Öst- och Centraleuropas tur denna gång och outtalat har de flesta förutsett att det är dags för en kvinna.

Det vore på tiden för en organisation som under sin 70-åriga historia letts av åtta män; Trygve Lie, Dag Hammarskjöld, U Thant, Kurt Waldheim, Javier Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali, Kofi Annan och Ban Ki-Moon.

Förutom Helen Clark, tidigare premiärminister på Nya Zeeland som leder FN:s utvecklingsorgan UNDP, är också tre av de andra mest meriterade av kandidaterna – politiskt som diplomatiskt – just kvinnor från Öst- och Centraleuropa.

Samtliga är eller har varit utrikesministrar i sina hemländer. Professor Vesna Pusić från Kroatien, bulgariska Irina Bokova som leder FN-organet UNESCO och moldaviska Natalia Gherman.

Jag känner dem väl från min tid som EU-minister som tre skarpa, smarta och självständiga ledare tillika feminister som också i motvind stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och öppenhet.

De har samtliga personlig och politisk erfarenhet av länder som levt under kommunismens förtryck för att övergå till demokrati och marknadsekonomi och betonar vikten av konfliktlösning, säkerhet och fredsbyggande i oroliga regioner.

De har varit pionjärer för HBTQ-personers rättigheter, talat om vikten att bekämpa våldsbejakande extremism och varit klara röster för det fria ordet.

Den svenska regeringen har gjort ett stort internationellt nummer av sin feministiska utrikespolitik. Jämte resurser och rättigheter är representation ett av regeringens viktigaste feministiska instrument i utrikespolitiken.

Vi liberaler vill också se fler kvinnor vid makten. I dag är enkom 15 stycken av världens regeringschefer kvinnor, endast 20 procent av världens parlamentariker är kvinnor och bara tio stycken av statscheferna globalt är kvinnor.

Det finns många glastak kvar att krossa! Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström, nu har ni chansen att leverera feministisk utrikespolitik genom att stötta någon av de drivna FN-kandidaterna som också råkar att vara kvinnor.

För ni har väl inte redan lovat att stötta en mindre feministiskt medveten kandidat i jakten på säkerhetsrådsröster?

Birgitta Ohlsson,
Utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot, Liberalerna