Kurdistan måste släppas fritt från Irak

Bagdads legitimitet som centralmakt är ytterligare ifrågasatt då förra veckans Sadr-ledda Shia demonstranter stormade parlamentet och tvingade kurdiska parlamentsledamöter fly Bagdad till säkerhet i Kurdistan.

Några timmar senare förklarade premiärminister Haider al-Abadi att säkerhetsläget i Bagdad är under kontroll, samtidigt som landets demokratiskt valda församling blev vandaliserat utav stormande demonstranter.

När statsministern försummar den osäkra situationen och ignorerar elefanten i rummet, gör en att undra över hans världsbildsperspektiv.

Detta försämrade den redan ofattbara politiska situationen. Förra veckan försämrades även säkerhetssituationen i landet.

De allierade styrkorna mot Islamiska Staten kolliderades i dödliga sammandrabbningar, då kurdiska Peshmerga styrkor konfronterade med Shia milisgrupper från Hashd al-Shabi i den omtvistade staden Khurmato.

Säkerhetshotsspiralen i denna etno-sekteristiska konflikt har trappats upp våldsamt under den senaste tiden mellan kurder, shiiter och sunniter.

Att flytta isär dessa geografiskt och kulturellt skilda samhällen genom en internationell intervention skulle kunna omvandla dem till fredliga grannländer; givet att FN-säkerhetsråd formulerar och upprätthåller en suveränitetsbaserad resolution.

Konflikten mellan kurder och shiiter har tillkommit sedan den amerikanska invasionen i 2003, vilka blev främsta rivaler i Bagdad efter åtta decennier av Sunni herravälde.

Sunniter blev politiskt och socioekonomiskt alienerade på grund av “De-Ba'athification” dekretet som implementerades av den USA-ledda provisoriska koalitionsmyndigheten.

Beslutet utplånade det Sunnitiska politiska etablissemanget och vände tusentals högutbildade arméofficerare till upproret som växte genom inflödet av utländska jihadister.

Post-Saddam eran gav till resultat ett permanent säkerhetsdilemma som skapade inåtvända relationer mellan kurder, sunniter och shiiter i avsaknad av en neutral centralmakt som kunde skydda deras respektive gruppintressen.

Resultatet av denna politiska osäkerhet fördjupade konfliktdynamiken och banade vägen för det oändliga etno-sekteristiska våldet.

När Iraks andra största stad Mosul föll i händerna på den Islamiska Staten 2014, intervjuade CNN's Amanpour Kurdistan presidenten Masoud Barzani, där han hävdade att tiden är inne för Kurdistans folk att bestämma över sin egen framtid och självbestämmande.

Problemet är dock motståndet från de regionala staterna och de globala stormakterna, vilka är i huvudsak skeptiska till den kurdiska nationens självbestämmanderätt.

Doug Sanders delar denna uppfattning i sin debattartikel som publicerades i den kanadensiska tidningen The Globe and Mail, där han frågade; vill vi verkligen ge födelse till ett självständigt Kurdistan?

Förutom att beteckna brännpunkten av denna imperialistiska uppfattning. Sanders påstår att etniska självständighetsrörelser är problematiska och inte är en del av lösningen.

Han drar slutsatsen att en kurdisk stat separerat från Irak skulle skapa nya konflikter med sina grannländer utan hänsyn till att åberopa vad kurderna egentligen har rätt till.

Det mest paradoxala med denna diskurs är dess kortsiktiga reflektion över den främsta orsaken till konflikten, vilket utan tvekan är den institutionaliserade koloniala ordningen resulterat av Sykes-Picot-avtalet efter första världskriget.

I sin bok, International Colony Kurdistan, hävdar den turkiske sociologen Ismail Besikci att Kurdistan fick en ännu mer förnedrande status än en vanlig koloni.

Han understryker att Turkiet, Iran, Irak och Syrien, förutom att vara samarbetspartner med kolonialmakterna, är också ockupationsstyrkor som har delat och annekterat Kurdistan.

Därför föreligger ju längre Iraks koloniala ordning finns, desto längre kommer den etno-sekteristiska konflikten att existera. Många försök att förbättra konflikten har prövats, och alla av dem har orsakat antingen interna eller externa krig.

Varför? Eftersom alla försök har varit inriktade på att hålla kvar Iraks opålitliga statsordning.

Baserat på den främsta orsaken till konflikten går det att argumentera för en justering av Iraks koloniala gränser för att minska våldet.

En fredlig lösning skulle kunna uppstå om FN-säkerhetsråd införde en överenskommelse baserad på den universella självbestämmanderätten i enlighet med sin egen stadga.

Under 80 år av Sunnidominans producerade Bagdad antagonistiska intentioner, vilka gav till följd avskyvärda folkmordskampanjer mot kurder.

Vidare har den shiitiska dominerade regeringen inte genomfört dem federala konstitutionella avtal från 2005; att lösa Kurdistan territoriella dispyter, den gemensamma olje-administrationen, utdelning av rättvisa budgetanslag och underhållandet av neutrala säkerhetsinstitutioner.

Dessa olösta problem i bakgrund till den blodiga historian ger Kurdistan ett rättvist fall att separera sig ensidigt från brutalitet i Irak.

Den koloniala ordningen i Mellanöstern är grundad i krig i vilket fall som helst. Det gör inte någon skillnad om det kurdiska självbestämmande anbuden leder till krig.

Narav Salahaddin

---

En annan debatt om Kurdistan finns att läsa här.