De här sakerna måste du veta om oss med diabetes
Storbloggaren: Jag är inte sjuk på utsidan, men det betyder inte att jag är frisk.
Sofia Larsson-Stern är 23 år gammal och bor i Göteborg. Hon drabbades av typ 1-diabetes - en autoimmun, kronisk sjukdom - när hon var 15 år gammal. I dag driver hon en diabetesblogg, är egenföretagare och marknadsföringskonsult åt ett diabetesrelaterat företag.
Hon jobbar på heltid och helhjärtat med att sprida kunskap om sjukdomen, och med att berätta om hur det är att leva i ett samhälle där kunskap kring diabetes är en bristvara.
Läs mer på hennes blogg:diabetesia.se
Gilla henne på Facebook:facebook.com/diabetesia
Följ henne på Instagram:@diabetesia.se
Jag är inte sjuk på utsidan.
Jag är lika glad, social, aktiv och driven som vilken 23-åring som helst. Jag har inga blåmärken eller öppna sår, inga bandage eller kryckor. Jag jobbar, träffar kompisar, går ut, tränar och lever som vem som helst.
Men på insidan är jag sjuk.
För åtta år sedan började min kropp sätta fällben för sig själv. Mitt immunförsvar attackerade (utan känd anledning eller förvarning) cellerna i min bukspottskörtel. De kunde efter det inte längre producera hormonet insulin. När kroppen saknar insulin kan inte cellerna ta in socker, och istället stiger sockerhalten okontrollerbart i blodet.
Sedan den 28 juli 2008 är jag därför beroende av att varje dag, på konstgjord väg, tillföra insulin kontinuerligt för att överleva. Mitt femtonåriga jag hade utvecklat typ 1-diabetes. En sjukdom jag inte visste mycket om, mer än att den var kronisk. En livslång dom.
"Jaha, men hur i hela världen rör detta mig då?" tänker du nu.
Jo, för jag är inte ensam. Bara i Sverige lever drygt 50 000 människor med typ 1-diabetes idag. Det kan vara din partner, din kollega, kassörskan i din lokala ICA-affär, din PT, din avlägsna släkting eller du. Du, i framtiden.
Varje dag insjuknar fler och fler människor i den här kroniska sjukdomen, och ännu vet forskarna inte varför. Det finns varken vaccin eller botemedel att tillgå. De tekniska hjälpmedlen blir bättre och bättre, men de tar inte bort den stress som att leva med typ 1-diabetes innebär.
Sprutor, blodsockertester, kolhydraträkning, planering, sjukhusbesök. Den eviga kontrollen. Typ 1-diabetes är ett heltidsjobb som du aldrig kan ta semester ifrån, inte kan säga upp dig ifrån, och inte får betalt för. Vilken vinstlott, eller hur?
Jag vet hur lätt det är att inte bry sig.
Jag var där. Alla dagar fram tills den 28 juli 2008 visste jag absolut ingenting om typ 1-diabetes och vad det innebar. "Vadå, det är väl bara att ta en spruta och så är det bra, eller?". Nej. Det är inte "bra så". Typ 1-diabetes är en komplicerad sjukdom, och dessutom av en väldigt individuell karaktär.
Det som fungerar för mig i behandlingsväg, fungerar inte nödvändigtvis för en annan diabetiker. Och det som fungerar för mig en dag, kan vara helt fel nästa dag. Det är en ologisk sjukdom, utan både regler och facit.
Men jag önskar SÅ att jag hade brytt mig mer.
Det gör jag verkligen! Hade jag vetat mer om typ 1-diabetes innan jag blev sjuk, så hade inte mitt insjuknande varit lika traumatiskt. Då hade vi känt igen symptomen tidigare, och sjukhusvistelsen hade inte behövt bli så lång. Det är därför jag skriver det här. För även om du är lyckligt lottad och inte har diabetes i din närhet idag, så kan du ha det imorgon.
Så vad behöver du veta om typ 1-diabetes?
Jo, jag gör en liten lista här på några saker jag tycker att gemene man skulle må bra av att veta:
Symptomen på typ 1-diabetes är törst, kissnödighet, viktnedgång och trötthet. Är du misstänksam – sök sjukvård!
Typ 1-diabetes orsakas INTE av att individen i fråga har ätit för mycket socker eller rört på sig för lite.
Vi som lever med typ 1-diabetes är inte allergiska mot socker. Vi kan äta precis vad vi vill - men desto mer kolhydrater (främst socker då), desto mer tankekraft för att få insulindosen rätt!
När jag får lågt blodsocker blir jag yr, svettig, svamlande, tappar synen, darrhänt och stubinen krymper avsevärt. Då behöver jag socker, helst i druvsocker- eller sockrig dricka-form.
Kan jag inte få i mig det själv kan jag behöva assistans. Har sockernivån sjunkit så lågt att jag har svimmat, ring då en ambulans DIREKT. Läget är livshotande och måste tas på största allvar.
Får jag högt blodsocker är det inte alltför farligt för stunden - men går jag med det en längre tid riskerar jag en syraförgiftning som om vård uteblir kan leda till döden.
Tillsammans för en förändring!
Ofta lyder ordspråket "Ensam är stark", men det stämmer inte i det här fallet. När det gäller att höja kunskapsnivån kring typ 1-diabetes i samhället så är ensam fruktansvärt svag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Läs på, sprid vidare kunskapen och skänk bidrag till forskningen!
Prata med ert barns förskolelärare, med era kollegor, med era klasskompisar. Ta upp diskussionen på släktkalaset, i bilen, på gymmet. Det lilla kan leda till något mycket, mycket större. Tillsammans kan vi förändra tillvaron för diabetiker landet över, och för de som kan komma att drabbas i framtiden!
Jag är inte sjuk på utsidan, men det betyder inte att jag är frisk.
Däremot är jag fast besluten att leva den dag då ett botemedel har hittats och alla dagens diabetiker kan säga "Jag HADE typ 1-diabetes!". Hjälp oss att nå den dagen genom att skänka ett bidrag till forskningen. Antingen till Barndiabetesfonden HÄR, eller till Diabetesfonden HÄR.
Jag och 50 000 andra diabetiker i Sverige är dig evigt tacksamma!
Sofia Larsson-Stern
