Därför nitade jag inte mannen som antastade min fru
Åke Holm berättar om reaktionerna han fick när hans fru blev sexuellt ofredad, och varför våld inte är lösningen.
Efter att jag berättat om hur min fru Pia utsattes för sexuellt ofredande var det många som uttalade sitt stöd och som kommenterade på olika sätt. De flesta kommentarer har varit varma, empatiska och fint uttryckta och det har påverkat både Pia och mig positivt.
Men jag har också noterat att det finns en uppdämd frustration, vilket hos många yttrar sig i bokstavligt uttryckta hat och önskan om straff som inte står i juridisk paritet med själva brotten av den här arten. Jag skulle vilja ta upp även det ämnet, för det känns viktigt. I synnerhet för allas våra barns skull.
Att personligen vilja straffa gärningsmännen och dessutom utgå ifrån individuella mått och steg blir lätt den första spontana reaktionen och man drar lätt iväg i tanken.
Mina intentioner var dock att få fast och kvarhålla brottslingen, utan mer (eventuellt) våld än lagen kräver. Nu behövde det inte gå så långt, eftersom polisen hann gripa brottslingen innan jag personligen hann upp honom.
Det kanske inte framgick tydligt att jag inte var ute efter att ta lagen i egna händer. Om jag däremot inte hade haft tre underåriga barn så hade konsekvensperspektivet med all sannolikhet varit annorlunda (vilket för all del i sig påminner om att jag inte är guds bästa barn).
Men som pappa måste jag dämpa ilskan och agera utifrån två för mig viktiga utgångspunkter; Lag och Föredömlighet.
Mina barn har säkerligen, utan att jag tänkt på det, hört mig yttra en och annan tanke om sådana där "idioter". Visserligen inte lika illa som flera andras uttryck, som t.ex. "borde kastreras", "halstras över öppen eld", "arkebuseras" eller "låsas in på livstid (och kasta bort nyckeln)", "borde vara skottpengar på" etc. Sådana uttryck skrämmer mig nästan lite mer än brottslingars förehavanden i sig.
Men det är lyckligtvis inte mina (något mildare än ovanstående) yttranden som formar mina barn. Det är mina handlingar. Om jag i ett sånt här läge håller mig inom lagens gränser och bara agerar föredömligt så har jag gjort en större insats för barnen än vad jag har gjort för dagens samhälle.
Däremot gör jag då en större insats för morgondagens samhälle. För så länge jag agerar föredömligt medan mina barn i dag befinner sig i den finkänsligt livslärande barndomen, så lägger jag ju också grunden för en bättre framtid. För nutidens barn kommer att ta över som framtidens ledare och pionjärer. Och säg den vuxne som inte känner till uttrycket "barn gör inte som vuxna säger, de gör som vi gör".
Om alla vuxna medborgare/föräldrar av i dag tänkte så, då skulle vi inte ha någon större anledning att oroa oss över morgondagens samhälle; politik, statsekonomi, humanitet, brottslighet etc.
Enligt min mening, vill säga. Men jag kan ju inte helt säkert säga om mina reflektioner och övertygelser rent allmänt sett är föredömliga, eller bara naiva?
