Det turkiska folket ska inte lastas för Erdogans brott

Vid sidan av kriget i Syrien har den turkiska regimen attackerat, brutaliserat och bedrivit systematiskt övervåld mot kurdiska samhällen i den turkiska delen av Kurdistan. Dessa stridigheter har orsakat konflikter mellan turkiska och kurdiska minoritetsgrupper överallt i Västeuropa där dessa har slagit sig ned.

Konflikten i turkiska Kurdistan startade med ett bombattentat mot en grupp kurdiska ungdomar som planerade delta i återuppbyggandet av den återtagna kurdiska staden Kobani, den 20e juli 2015 i Suruç-distriket.

33 människor blev mördade och 104 skadade. Huvudmisstänka är Daesh, också kända som Islamiska Staten. Detta skedde under samma sommar som det turkiska parlamentsval där det islamistiska regimpartiet AKP misslyckades att nå egen majoritet, inte minst på grund av att det kurdiska oppositionspartiet HDP lyckades spränga 10 procents-spärren.

Det som följde efter valet var en intensifiering av konflikten mellan regimen och den kurdiska självständighetsrörelsen PKK, ökad repression av kurdiska politiska rörelser samt sporadiska turkiska attacker mot frihetsrörelsen YPG i syriska Kurdistan, vilka är en av de mest effektiva rörelserna som bekämpar Daesh.

Enligt oberoende observatörer har hittills omkring 500 civila dödats i kriget i sydöstra Turkiet. Den kurdiska staden Cizre ligger i ruiner, sönderbombad av den stat till vilken stadsborna betalar skatt. 350 000 människor har blivit internflyktingar i sitt eget land.

Det är förståeligt att människor med kurdisk bakgrund i bland annat Sverige har blivit upprörda över detta plågande av ett folk, och över omvärldens brist på reaktioner mot den turkiska regimens brott mot mänskliga rättigheter.

I synnerhet då det förekommit provokativa uttalanden från proturkiska organisationer under våren 2016, bland annat Barbaros Leylanis raljerande om armenier, en annan folkgrupp som historiskt behandlats illa av turkiska makthavare.

Kurdisk-svenskar har all moralisk rätt i världen att protestera mot den turkiska regimen, opinionsbilda och verka för sina landmän. Det finns dock absolut ingen rätt, eller något som helst att vinna, på att genomföra olagliga attacker mot turkisk-svenskar.

Den 17:e februari detta år sprängdes det turkiska riksförbundets lokaler i Fittja i Stockholm, en fullständigt oacceptabel handling. Det var inte denna sprängning som drev ABF att avsluta samarbetet med organisationen.

Det turkiska folket kan inte lastas för den turkiska statens brott, lika lite som judar kan lastas för övertramp begångna av den israeliska armén.

Att beskylla civilpersoner och exilturkar för Erdoganregimens övervåld är ett exempel på ett kollektivistiskt tänkande där enskilda personer berövas sin individualitet och etniciteten likaställs med staten. Vi mot dem. Gott mot ont. Ljus mot mörker.

Vi lever dock inte i en svart-vit värld. Vi lever i en värld av många grå- och färgskalor. Onda människor finns inte, men det finns människor som aktivt eller passivt väljer att göra ont – och historien visar många exempel där människor valt att lyda befallningar som gjort dem medskyldiga till staters våld.

Det verkliga hotet mot den turkiska nationen är inte den kurdiska minoritetens vädjan om att bli erkända, utan det våld och förakt som utövas av regimen i Ankara. Detta hotar att för generationer förstöra all dialog mellan de två folken, och leda till en ond cirkel av våld och förstörelse.

Vad som ankommer på anständiga medborgare och demokratiska organisationer i Sverige, oavsett etnicitet, är att bedriva opinionsbildning på demokratiskt vis, och med respekt för meningsmotståndares fysiska integritet.

De enda aktörerna som vinner på ökad misstro och hat är de som vill förlänga kriget och civilbefolkningens lidande.

Diana Zadius