Lämna din fuckboy ute i regnet med byxorna nere

Vi kan kalla honom för Johan, Andreas eller kanske Marcus. En helt vanlig svensk snubbe i sina bästa år - typ 17, 22 eller 35 år (även om den sistnämnda ger en aning desperata patetiska vibbar) som sms:ar dig när han är lite full, lite kåt och lite ensam varenda. Jävla. Lördagnatt.

Och du går dit, har sex och myser kanske lite innan han totaldäckar och snarkar sönder ditt öra. Men egentligen bryr du dig inte. Så länge du får uppmärksamhet och bekräftelse att du faktiskt är knullbar (hurra!) så fyller det på ditt förråd av självbekräftelse som håller till nästa helg.

Och du blir ju lite kär för han är ju så fin i sitt rufsiga hår och mysbyxor när han vaknar. Och han säger ju (ibland) att du är söt. Men han vill aldrig ses på ljusan dagen, han vill aldrig prata i telefon, han vill aldrig prata känslor och han vill aldrig göra någonting, egentligen.

Dina vänner vet allt om honom och analyserar hans emojis, hur snabbt han svarar och ALLA hans ordval. Medan hans roomies inte ens vet att du existerar. Låter det bekant? Någon? Jo, jag trodde just det. Vi alla tjejer har väl en (eller fem eller typ tusen) gånger fallit offer för den typiska fuckboyen.

Eftersom han är en helt vanlig svensk snubbe. Oftast rätt snygg och typ alltid sjukt bra i sängen. Men ändå. Fett tråkig att hänga med för det mesta och ganska tom på insidan.

Kan vi sluta ge snubbar all vår uppmärksamhet? Än om de är sexgudar och assnygga? Seriöst, killar vill ligga, tjejer vill ligga. Men vi vill inte spendera 24 timmar av vårt dygn med att tänka på fuckboys (medan de lägger cirka noll sekunder varje dag åt att tänka på dig), eller hur?

Vi vill pyssla med våra intressen och umgås med vänner och prata om meningsfulla och meningslösa grejer. Eftersom samhället är uppbyggt för att vi ska se oss som objekt och killar ska se oss som objekt och vi ska uppskatta killars blickar, tafs, ord, sms och snoppbilder på snapchat så är det inte så jäkla konstigt att längta efter just den uppmärksamheten (eller aldrig få nog av den – hur mycket uppmärksamhet man än får).

Men vadå, ska man inte ens få ha casual sex utan känslor längre? Men jo, såklart!! Ha hur mycket sex du vill! Men ha sex för din skull. För att du vill ligga. För att du är attraherad. För att du är intresserad. Ta tillbaka äganderätten av din kropp och din sexualitet! Var stolt. Stå med rak rygg. Ligg aldrig med någon enbart för någon annans skull. Eller för att tillfälligt fylla ett tomrum i din själ.

Jag tror att vi kan skapa en revolution i oss själva, vår omgivning och hela vår värld om vi dumpar den uppmärksamheten. Skiter i vårt inlärda behov av killars bekräftelse (det kommer kanske var jobbigt och konstigt till en början, men du lär dig, du lär dig att klara dig och du lär dig att bli en självständig individ), och fyller vårt liv med annat. Något konstant. Något av värde. Kärlek. Till dig själv. Tillräcklig respekt för att sätta dig själv i första hand och killar i typ åttonde hand.

För vet du vad som händer då? Då har de ingenting att komma med. Och då har de inget annat val än att börja behandla dig, mig och alla andra tjejer därute med respekt och ödmjukhet. Då har de inget annat val än att lyssna när vi säger att vi uppskattar att få uppmärksamhet vid andra tillfällen än enbart klockan 03 en lördagnatt.

Då har de inget annat val än att lyssna och respektera din åsikt. Då har de inget annat val än att inse att vi är lika mycket värda som deras morsa, som deras syrra. Och då har de inget annat val än att se oss som människor istället för objekt.

Ligg gärna med fuckboys om du vill - varje lördagnatt om du känner för det (vem är jag att döma dina sexuella preferenser liksom). Men snälla, fokusera din uppmärksamhet på dig själv, dina vänner och det som betyder någonting för dig under resten av veckans dagar.

Fuckboys är inte värda dina känslor eller all slösad tid som går till allt ältande och analyserande.

Så kan Johan, Andreas, Marcus och alla andra fuckboys därute stå med byxorna nere, rumpan bar och snarka sönder sitt eget öra efter lördagsfyllan.

Linn Nyrvik