Jag är utbränd – den här reklamskylten får mig att må illa

Försäkringskassans nya slogan ”Alla behövs i laget Sverige” som just nu syns överallt får mig att må illa. Vad menar de? Att sjuka är dåliga lagspelare? Sjukförsäkringen är just en försäkring, som vi betalar via skatten. Ändå ses den som ett bidrag, och alla som nyttjar den ses som en samhällsbelastning.

Jag är en sån som inte ber om hjälp.

När jag förra hösten blev tröttare och tröttare kämpade jag emot in i det sista.

Jag hade hört att utmattningssyndrom är som en krasch, och jag kände inte igen mig i det. Därför tog det väldigt länge innan jag insåg att jag var utbränd.

För mig kändes det mer som att fastna i kvicksand. Långsamt, och utan att jag märkte det först, och när jag väl märkte det så satt jag redan fast.

I våras gick det inte längre. Jag bad om hjälp. Det tog emot så klart, men jag gjorde det ändå. Jag blev sjukskriven och sattes upp på väntelistan för KBT. En lista som jag i dag, sex månader senare, fortfarande står kvar på.

Jag läste allt jag kunde komma över om utmattningssyndrom och allt jag hittade sa samma sak. Att det tar lång tid att komma tillbaka och att det enda du kan göra är att låta hjärnan vila, lyssna på kroppen, eliminera stress och ta promenader. Jag försökte följa alla råd, försökte att inte ha dåligt samvete för allt jag inte orkade.

Som sjukskriven har jag blivit kallad till återbesök en gång i månaden, för att läkaren ska bedöma hur det går för mig. Vid det första återbesöket frågade min läkare vad jag hade för plan för att bli bättre. Hen tyckte att det gick för långsamt.

”Hur länge tror du att du kommer att vara sjuk? Vad gör du själv för att må bättre?”. Samma frågor varje läkarbesök. Och mina svar om att jag försökte vila verkade inte duga. Varje gång kände jag mer stress.

Nu har Försäkringskassan bestämt att jag borde vara frisk. I stället för bevilja mig sjukpenning vill de skriva över mig till Arbetsförmedlingen och jag uppmanas att söka ett arbete som ”inte är mentalt krävande eller belastande, inte heller stress eller kravfyllt”.

Räck upp handen om ni kan komma på ett sånt jobb, om ni tror att någon kommer att vilja anställa mig, och om ni tror att jag kommer att belasta samhället mindre om jag går på a-kassa istället för sjukpenning. Jag har en vecka på mig att lämna synpunkter på deras beslut.

Vad vill de höra? Hur ska jag kunna kontakta dem när blotta tanken på att prata med min handläggare ger mig grav ångest? Det är en sån paradox att behöva vara frisk nog att orka förklara varför en är för sjuk för att arbeta.

Allt jag vill är att bli frisk. Att få tillbaka min energi och mitt driv, och att återgå till mitt jobb som jag älskar. Men varken vården eller Försäkringskassan hjälper mig. Tvärtom. Varje kontakt med Försäkringskassan har gett mig mer ångest, mer stress, och gjort mig sjukare.

Det jag skulle önska är att få hjälp att bli frisk istället för att bli anklagad för att jag är sjuk. Jag önskar även att jag slapp fundera över hur smart det är att skriva den här artikeln egentligen. Att det kan påverka min karriär negativt att berätta om att jag är utbränd. Men det känns för viktigt att prata om det här för att jag ska avstå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam.

Utmattningssyndrom är en folksjukdom, och det är inte en skam att drabbas. Det är en skam att sjukvården och Försäkringskassan saknar kunskap att hjälpa oss drabbade att bli friska igen. Och att en myndighet köper reklamplats för att slå på dem som redan ligger är skamligast av allt.

Elisabeth Rosenbrand