Varför matchar du med mig på Tinder – om du ändå inte tänker skriva?

I dagens samhälle tillhör de flesta singlar tinderkollektivet. Att ha applikationer som redskap för dejting och booty calls är genialt. Konceptet är simpelt och bereder en väg för en utökad umgängeskrets för alla kön, myndiga åldrar och sexuella läggningar. Men bakom match-kulturens flaggskepp väntar en smått avancerad teater.

Jag har Tinder, mina vänner likaså. De flesta i min omgivning har det. Vi är ute efter det vanliga. Kanske något tillfälligt, eller varför inte något tillfälligt som utvecklar sig till något permanent? Sådant vet man inte i förväg, men man kan utan större problem fastställa att vi som majoriteten söker ett umgänge hos det könet vi är intresserade av.

Det intresseväckande, men också smått frustrerende är hur könsrollerna skall spelas för att få något sorts resultat. Värt att tillägga, är att detta inte är min ensamma uppfattning. Jag delar den med många andra. I mitt fall talar vi kille-tjej-situationen.

Det stereotypiska intiativet har bifogats och en naturlig förväntan om att vi killar skall ta tag i situationen är överhängande. Missförstå mig inte nu, jag tar gärna intiativet och skriver till de personer jag matchat med.

Det som retar mig är att om jag inte gör min könskorrigerade “plikt” och skriver till personen i fråga, så dör ofta matchen ut med tiden. Hur kommer det sig egentligen?

När man sedan står där i skrivande stund gäller det att vara kreativ. Ett simpelt “hej” känns svagt. Ett catchigt inträde i chatten förstärker chanserna till respons. Det handlar om en hårfin balansgång, att vara för flitig med sin skriftliga entré kan framstå som töntigt och överdrivet.

Jag tror knappast att det är en inbillning. Att utmärka sig för att vinna uppmärksamhet är nog snarare ett faktum, motsägelsefullt men fortfarande ett faktum. Och varför det är motsägesefullt beror i första hand på just konceptet Tinder vilar på.

För att matcha krävs ett samtycke från båda parter. Det betyder ju alltså båda två har funnit något sorts intresse, inte sant? Då skall det väl inte behövas ett flertal sociala krypteringar för att interagera?

Under den tiden jag tillhört Tinder-världen har jag upplevt många tjejer som bekräftelsesökande prisjägare. De ser killar med utseende, intressen och dylikt som tilltalar dem. De swipar höger vilket möjligör en match och när matchen fallit ner, händer inget mer. Korta eller helt uteblivande svar är i många fall slutresultatet.

Min frågeställning utifrån detta påstående är; varför är ni villiga att matcha med mig när ni uppenbarligen inte verkar vara intresserade av interagera med mig på oberoende plan?

Det är tufft att vara kille, jag vet.

Andreas Thordenberg