Jag brukade vara stolt över att vara brevbärare
Debattören: Jag tänker aldrig mer stolt berätta om Postens historia, för den har inte längre ett dugg att göra med dagens PostNord.
Att läsa om hur PostNord vägrar dela ut posten i ett område i Surahammar för att brevinkasten nu anses ”för små” blev lite av droppen och jag känner att jag måste ta bladet från munnen. För enkelhetens skull kallar jag här företaget för ”Posten”, eftersom det är vad man brukade kalla denna en gång så pålitliga gigant inom public service.
Jag var anställd på brevbäringen på Postverket, som det hette då, från 1980 till och med 1996. Ingenting kunde mäta sig med den stolthet och glädje jag kände över att som femtonåring få bli en riktig postiljon på Brevbäringen på Posten i Täby. Mycket tack vare min styvfar Olle, som hade varit postiljon under hela sitt dittills yrkesverksamma liv.
Jag var så stolt och lärde mig allting så fort att jag tidigt blev snabbare och bättre än många av de mer erfarna och garvade postiljonerna.
Det var inte bara det att det vilade en stor stolthet bakom vikten att se till att vartenda brev, varenda penning- och paketavi, varenda veckotidning och varenda katalog nådde sin mottagare. Inte minst sin rätta mottagare.
Jargongen var också något som passade mig som handen i handsken. Jag minns de skämtsamma, roliga och trevliga gubbarna Charlie, ”Borren”, Arno och Arvo med flera, som också alla var goda vänner till styvfarsan Olle på det privata planet.
Det gamla uttrycket ”Plikten framför allt” utgjorde sannerligen grunden för jobbet som postiljon. Posten skulle ut till varje pris! Om någon blev sjuk så delade vi andra på utdelningen av posten på det distriktet.
Under juletider, dagarna före julafton, blev dagarna ofta mycket sena eftersom julkorten ökade postmängden med i många fall flera hundra procent. Men posten skulle ut till varje pris.
I ur och skur, i bitande kyla och yrande snö såg vi till att alla fick sin post varje dag. På den tiden hade vi till och lördags- och expressutdelning och postiljonerna fick också övertidsersättning och betalt efter förtjänst.
Vanligtvis kunde mottagarna, eller ”intressenterna” som de skulle komma att kallas, nästan ställa klockan efter brevbäraren, som inte så sällan kom åkandes tidigt på morgnarna. Att vi var tidiga och snabba berodde på att vi på den tiden hade något som kallades för beting.
Det innebar kort och gott att vi fick gå hem så fort vi var klara med dagens postskörd, vilket naturligtvis lockade till att arbeta frenetiskt snabbt. Yrkesstoltheten innebar också att man hade koll på sina mottagares namn. Mitt första egna distrikt hade 570 hushåll och efter bara några veckor kunde jag ruttordning och personnamn på varenda familjemedlem och tamejtusan också på jyckarna.
Under min tid inom Posten satsade man stort på servicemindness. Vi fick till och med gå charmkurs för att lära även surbulorna (för även de fanns ju) att bli öppna och trevliga.
Men vad hände på vägen? Var gick det fel?
Jag vill nog påstå att det började gå fel redan 1994. Det var då som Posten tog det första steget i det som kallades ”omorganiseringen”.
Jag, som dessutom hade varit fackligt ombud i flera år, insåg tidigt och konstaterade öppet övertygelsen att en gammal och väl fungerande yrkeskårs känsla för service skulle komma att gå i graven. Det var bara en tidsfråga.
Jag höll stånd i två år, men av de ideologiska och traditionella orsakerna sa jag upp mig 1996. Jag ville inte längre vara en del av det ”tåg” som dåvarande VD:n Ulf Dahlsten inbillade sig att alla skulle vilja vara ombord på.
Sedan dess har jag genom åren många gånger mött några av mina gamla kollegor som fortfarande harvar kvar i det som en gång var en så stor aktör med så fina anor. Dessa äldre kvarvarande kollegors yrkeskunskap håller naturligtvis hög kvalitet i teorin.
Men det hjälper inte när de inte längre får utrymme göra ett bra jobb. För speglingen gentemot hur det var förr blir minst sagt lam och kombinationen av PostNords ointresse för public service och allt oftare senarelagd och till och med icke utdelad post ställer allt på ända.
Posten har sedan länge spelat ut sin roll som Kungen av public service. Ryttaren med hornet, som kom i oväder och i krig, är ett minne blott och jag tänker aldrig mer stolt berätta om Postens historia, för den har inte längre ett dugg att göra med dagens PostNord.
Det var verkligen bättre förr!
