Sanandaji: Regeringen måste ställas mot väggen om kvotering
Nima Sanandaji har fyra frågor om kvotering som han vill ställa till regeringen.
Nima Sanandaji är tekn. dr och vd för tankesmedjan ECEPR.
Tidigare i år lanserade han boken "The Nordic Gender Equality Paradox", som argumenterar för att nordiska länder är världsmästare på jämställdhet i teorin, men inte i praktiken.
Boken har fått omfattande internationell spridning, och lyfts fram i bland annat Danmark, Norge, USA, Kanada, Israel och Indien (se nordicparadox.se).
Kvotering är regeringens stora jämställdhetsreform. Men Stefan Löfven och hans ministrar är ovanligt tysta om hur det faktiskt är tänkt att fungera.
Är det inte dags för en seriös diskussion? Trots allt är kvotering inte bara en hipp social markering för rättvisa. I själva verket är det ett system där politikerna genom statliga diktat ska planera fram det rättvisa samhället.
Regeringen är skyldiga ett svar på de svåra frågor som finns om kvotering:
1. Hur kan kvotering vara bra för Sverige, men dåligt för (S)?
Socialdemokraterna är för kvotering i Sverige, men emot det i sitt eget parti. Inför partikongressen förra året förklarade partistyrelsen:
”Att i stadgarna börja reglera hur representation ska se ut i olika forum vore olyckligt. Partistyrelsen menar att om motionsförslagen skulle vinna gehör riskerar vi att i nästa steg skriva in stadgarna om ålderrepresentation, etnisk bakgrund och så vidare. Det skulle leda till detaljstyrande stadgar vilket inte gagnar något organisationsled”.
Gäller inte den logiken i resten av samhället?
2. Varför ska vi kopiera norsk kvotering, när den efter tio år inte gett jämställdhet?
Regeringen vill tvinga företagen att kvotera in minst 40 procent kvinnor till styrelseposter. Det är exakt samma politik som Norge införde för tio år sen. Anledningen till att regeringen inte tar upp Norges erfarenhet är enkel: enligt forskningen påverkades inte situationen för kvinnor i allmänhet.
Marie Bertrand och medförfattare har i en omfattande studie från 2014 visat att kvoteringen inte ledde till mera jämställda löner, till förändring av kvinnors representation bland chefsposter eller till någon ”uppenbar påverkan på högkvalificerade kvinnor” som inte direkt kvoterades in. Inte heller unga kvinnors karriärval tycks ha påverkats.
Nordic Labor Journal förklarar att efter många års kvotering var ingen av cheferna bland Norges ledande 60 företag kvinnor. Varför tror regeringen att samma politik som inte levererade jämställdhet i vårt grannland ska fungera här?
3. Hur kan man egentligen räkna?
Kvinnor och män söker sig till olika utbildningar och jobb. Bara en tiondel av alla som jobbar i byggsektorn är till exempel kvinnor. Samtidigt utgör kvinnor nära två tiondelar av styrelseledamöterna i byggföretagen. Är det här en överrepresentation eller en underrepresentation? Ska kvinnor kvoteras in eller bort från styrelserna?
4. Hur ska kvotering fungera i Norrland?
Den gamla socialdemokratiska modellen går, något förenklat, ut på att män jobbar i industrin och kvinnor i offentlig sektor. I stora delar av Sverige har denna modell förändrats, i takt med att många kvinnor börjat jobba inom privat näringsliv.
Enligt Statistiska Centralbyrån lever den gamla modellen kvar i Norrland, där näringslivet är fokuserad på tillverkning, gruvor och skogsnäring. Kvinnor utgör bara 24 procent av dem som jobbar i Norrlands näringsliv. Tycker regeringen att samma kvoteringslag som ska gälla för Stockholms kvinnodominerade tjänsteföretag är anpassad för norrländsk skogsnäring?
Jag tänkte ställa fyra ganska enkla frågor till regeringen. Den riktigt svåra frågan – om vad som händer när vi också börjar kvotera utifrån etnisk härkomst, ålder, vikt och social bakgrund – kan vi ta sen. Finns det någon i regeringen, eller regeringspartierna, som vågar sig på att ge ett seriöst svar?
