Noran, 14: Säger du att rasism inte finns? Pröva att vara mig i en dag
Debattören: Vad vet du om hur det känns att man anses inte ha någon nytta för samhället, även fast man kämpar betydligt mer än många?
Noran Al-Husseini är 14 år, bor i Växjö.
"Jag är muslim" säger jag.
"Va?!!! Är du muslim? Islam är ju en ond religion. Du driver va?" är reaktionen jag får, som om jag precis har släppt en bomb. Att islam är en ond religion som ofta förknippas med terrorism, är bara en av flera oändliga fördomar som förekommer varje dag.
Okunnigheten och rädslan för nya saker ligger bakom sådana fördomar, som så småningom utvecklas till rasism.
Under hela min uppväxt har jag gång på gång fått både se, höra, men även uppleva rasism. Rasism, diskriminering och fördomar som finns i alla möjliga typer har jag fått lära mig att leva med, som om det vore något acceptabelt. För vissa är rasism knappt synlig, men för andra är den som vardagsmat.
I diskussionsforumet Flashback snackas det om vilket folk som man hellre skulle vilja få ut ur Sverige; mörkhyade eller araber. "Araber, för de vågar säga vad de tycker. Mörkhyade är mer tysta, så de får stanna" svarar majoriteten. Den rasistiska logiken menar alltså att människor med annorlunda etnisk bakgrund har mindre rätt till att yttra sig just för deras bakgrund. Vart tog yttrandefriheten vägen? Snacka om paradoxalt.
Jag är uppvuxen i Sverige, har ett svenskt pass och talar flytande svenska. Jag talar bättre svenska än vad jag talar vilket annat språk som helst och jag kan betydligt mer om Sverige än vad jag kan om mitt så kallade hemland. Ändå anses jag vara mindre svensk, vilket innebär att jag automatiskt ska ha mindre att säga. Låter det verkligen klokt?
Inte nog med det dock, utan på Facebook och Instagram bombas det med "roliga" inlägg om hur invandrare har förstört det svenska samhället och de svenska traditionerna. Det börjar bli hetsigt i kommentarsfältet när invandrare bestämmer sig för att försvara sig själva med ett par ord.
"Kan alla jävla invandrare sluta överdriva?" skriver den svenska, vita mannen som förmodligen aldrig har blivit utsatt för rasism i hela sitt liv. Vad skulle han möjligtvis veta om hur det är att ständigt mötas av hatfulla blickar, trots att man inte gör något fel? Att höra kränkande kommentarer som följs av "tål du inte skoj" eller "äh, sluta ta åt dig" så fort man reagerar på det negativa i kommentaren?
Vad vet han om hur det känns att man anses inte ha någon nytta för samhället, även fast man kämpar betydligt mer än många? Eller att ett parti i riksdagen med en politik som bygger på rasistiska åsikter och synpunkter, faktisk har kommit så långt att det i dagsläget är det näst största partiet i Sverige?
Byt sits med mig en dag och berätta hur det känns när en snubbe ägnar flera timmar åt en argument som tydligen ska få dig att vilja ändra din religion. Testa att gå till Apoteket där du frågar om rådgivning med ett glatt leende på läpparna, men får en arg blick i utbyte.
Se till att vara van vid att jämt förväntas göra det värsta, bara för du råkar ha en annorlunda etnicitet och religion. Gå ut i samhället och hör hur människor oavbrutet kritiserar och drar alla utlänningar över en och samma kam, utan att inse att precis som en svensk inte vill ta skulden för något en annan svensk har gjort, vill inte utlänningar ta skulden för en annan utlänning heller.
Kliv på en buss och känn av vibbarna du får när du bestämmer dig för att sitta jämte någon svensk som menar att du är mindre svensk pga ditt utseende. Säg att jag överdriver när du gång på gång får ta skit för ingenting.
