Skriver jag ens ordet hedersvåld tappar jag femtio följare
Debattören: Varför skall man visa mer vördnad för någons tro än för deras uppfattning?
Ibland tänker jag att vi befinner sig i antirasismens barndom, med barnsjukdomar och allt. Helt klart är att vi fortfarande har ett pubertalt sätt att hantera sociala medier. I alla fall vi som inte är födda in i dem. Jag ryser när jag tänker på hur man kommer att skratta åt oss och den här tiden om tjugo år. Lite som när Henrik Schyffert skojar med sjuttiotals-TV.
Jag driver en antirasistisk facebooksida som heter SD är lika med rasister. Jag vill gärna tänka att den skiljer sig från mängden. I mina drömmar är den till och med före sin tid. Jag har diskuterat mycket med andra antirasister. Redan där bryter man oskrivna regler. Jag kan inte låta bli att ständigt säga fel saker. Det vill säga fel enligt politrukerna. Som en sånt där tourettes light man kan känna när åsikterna blir för kvävande homogena. När självdistans saknas.
När koncensusens högst eventuella skönhet behöver en liten sprezzatura för att bli till. Då vill jag stå till tjänst. Men ibland är det betydlig allvarligare än så. Skriver jag ens ordet hedersvåld tappar jag femtio följare. De tror jag är nån galen Lars Vilks då. Och det samma gäller allmänt i Sverige. Som Jan Guillou visade för två veckor sedan. Att jag tappar femtio politruker som följare är bara bra. Men situationen som helhet är skadlig.
Jag kommer ifrån en religionskritisk bakgrund lindrigt uttryckt. Kristendomen är då den religion som varit föremål för 99 procent av min uppmärksamhet. Men min arga inställning är ingenting som upphör om kristendomen för dagen råkar bytas ut mot till exempel islam.
Det vore ganska märkligt inte sant? Det är såklart känsligare när det är någon annans religion eller kultur än den jag själv är född in i. Muslimer är en utsatt minoritet. Det måste tas med i beräkningen. Traditionen att driva med religionen verkar inte vara lika accepterad bland många muslimer.
Det blir ofrivillig storstädning på sidan varje gång jag försöker ryta om till exempel hederskultur. Brorsor som påtvingar slöja. Jag tappar ett ansenligt antal följare eller bemöts i bästa fall bara med kompakt tystnad varje gång jag på minsta sätt ifrågasätter hedersrelaterat förtryck / våld mot kvinnor eller allmänt sjuka grejer med religion som sharia eller tvingande klädkoder.
Samtidigt förstår jag dem. Det är givetvis klåpare som Lars Vilks som bär ansvaret för beröringsskräcken. Plus hela det islamofobiska Sverigedemokraterna. Det är svårt att skala bort alla lager av sådan skit.
Välmenande antirasister som sviker hedersförtryckta kvinnor av lättja, korttänkthet, eller för att de får system overload när de förväntas vara anti två saker samtidigt i en och samma hjärna, även om dessa delvis tycks kollidera. De är rasismens nyttiga idioter. För det bygger på en stor missuppfattning.
Feminism och antirasism kolliderar aldrig. Genuin respekt för människor tro kolliderar aldrig med mänskliga rättigheter. Bara människans enfald kolliderar med mänskliga rättigheter. Om din kultur eller din tro säger dig att du skall bestämma över andra människor hur de skall leva deras liv så får det tyvärr lov att svida för dig.
Samtidigt kan man fråga sig vad kritik mot hederskultur har på min antirasistiska facebooksida att göra. Följare kan vara känsliga för när man tycks lämna det ämne som sidan skall handla om. Jag menar dock att allting som har med SD att göra behöver hanteras.
Jag vet att det finns en utbredd missuppfattning om att det bara är SD som är beslutsamma i dessa frågor. Dessvärre finns det ett korn av riktighet i en sådan missuppfattning. Med tanke på hur känsligt och svårhanterat ämnet uppenbarligen är för en del av oss.
Alltså har jag ett skriande behov av att få ta död på den missuppfattningen. Få är så arga på religiöst eller kulturellt översitteri som jag. Jag är obstinat. Ingen politisk fråga kan få mitt blod att svalla så av upproriskhet. Så hur mycket landets alla Marcus Birrosar än kritiserar islam kommer de aldrig ens att komma nära summan av hur kritisk jag varit. De är bara en annan fulare sida av samma mynt.
Därför är det extremt svårsmält för mig när ”sverigevännerna” tror sig äga frågan. Om vi nu lyfter blicken och räknar ihop båda dessa religioner. För mig kvittar det vilken av de båda det för dagen råkar gälla.
Kardinalerna och biskoparna i kristendomen har inte precis släppt sitt grepp om folk frivilligt dom heller. Det tog sekler av kamp på liv och död. Nu har vi vunnit och frihetens klockor ringa. Och de skall ringa över hela landet. I alla religioner. Även i förorter. I Uppsala. I skolor. I familjer. Sverige är sekulariserat. Apropå vad som är typiskt svenskt. Det mest typiska är kanske att vi är så sekulariserade. Förmodligen det mest sekulariserade demokratiska landet i världen. Och sekulariseringen är hundra procent obligatorisk för att friheten och demokratin skall vara stabil. Kritiskt tänkande. Baserat på rationell grund. Det är alltså ingenting för ”Sverigevänner”. Den frågan skall vi antirasister bara äga.
Varför skall man förresten visa mer vördnad för någons tro än för deras uppfattning? Det vore rimligare om det var tvärtom. Världen hade nog sett bättre ut då. Att respekten för åsikter är i fara verkar vara det enda alla är ense om. Låt oss jobba mer på det och mindre på respekten för hittepå. Den har redan för mycket.
