Rebecca, 21: I Sverige bryr man sig mer om våldtäktsmannen än om offret

I Sverige år 2017 får man betalt för att våldta och kränka en tjej. Du får betalt för att gå på upptäcktsfärd längs hennes kropp och sedan låta påskina att det var hennes önskan. Du kan tycka att hon hade alla möjligheter i världen att gå till full attack, eller freda sig själv.

Du kan avsiktligt utnyttja henne och förstöra hennes stolthet. Du kan skicka smärtimpulser som dominobrickor genom hennes kropp och låtsas att den är gjord av tygtrasor. Du kan ge henne nypmärken, få det att brinna av rädsla i benen och se paniken i hennes ögon.

Jag talar om de två män som har friats i hovrätten för en gruppvåldtäkt och som utmäts ett skadestånd på 308.000 kr respektive 262.000 kr. I tingsrätten dömdes de båda till fängelse. För att göra alla uppmärksamma på vad de dömdes för framgår bland annat detta i tingsrättens stämningsansökan:

"X och Y har genom våld, och genom att otillbörligt utnyttja att målsäganden på grund av kraftig alkoholberusning, allvarlig rädsla och omständigheterna i övrigt befann sig i en särskilt utsatt situation, tvingat henne till samlag och oralsex. Våldet har bestått i att X och Y tillsammans och i samförstånd dragit målsäganden i håret, slagit eller smiskat henne på kroppen, rivit henne på bröstet, tagit ett struptag på henne och hållit i henne. Z har vid samma tillfälle som ovan haft oralsex med målsäganden genom att otillbörligt utnyttja att hon på grund av dels kraftig alkoholberusning, dels att Y samtidigt hade samlag med henne, dels att X samtidigt slickade hennes könsorgan, samt på grund av allvarlig rädsla och omständigheterna i övrigt, befann sig i en särskilt utsatt situation."

Det uppstår onekligen en problematisk bild av den svenska domstolsverksamheten när man inte kan undgå att utveckla tankegången om det är de tilltalade, eller hovrättens domare, som har gjort ett stort bakslag i humanitet och kastat kvinnans värdighet mot närmaste dikeskant. Vinden av orättvisa drar genom luften.

Jag kan inte vara den enda som tycker att det är oroande hur någon kan vara en våldtäktsman i tingsrätten, och sedan en vanlig hederlig man i hovrätten, som ska få plåster på såren?

Första och andra domstolsinstans har gjort så vitt skilda bedömningar om hur rättvisa skipas i detta mål att det som är bestämt i lagen uppenbarligen är en tolkningsfråga och inte ett krav. Att fördelarna kan expandera så kraftigt för de tilltalade, utan att gärningen i sig har förändrats, är för mig en svårlöst gåta.

Männen erkänner själva att de har haft sex med tjejen, men förklarar att hon var en galen tjej som ville ha sex med flera. Det är hon, som har tjatat på dem.

En av männen säger: "Det finns tjejer som gillar sådant". Att rättfärdiga en våldtäkt genom att påstå att hon själv ville det, visar på en total försvunnen anständighet.

Vilken tjej som helst skulle säga att det här är en mardröm som har fullbordat sitt öde. En mardröm som tre män påbörjade och som hovrätten fullbordade. En mardröm som är svår att skaka av sig.

Det är inte första gången som hovrätten frikänner misstänkta i ett våldtäktsmål. Det finns flera fall år ut och år in. I september 2016 friades två män från att ha begått en grov våldtäkt på en flicka med funktionsnedsättning.

I juni 2016 frikändes tre män från att ha begått en grov våldtäkt i centrala Ludvika. Domare som tar i våldtäktsmän med silkesvantar och som tolkar lagen i deras favör, för att i samma sekund skuldbelägga brottsoffret, jag är så trött på det.

Som kvinna ger det mig goda skäl att bli besviken när våldtäktsmän har fördel av en maktbärande lagstiftning som inte har nått sin fulla kapacitet vad beträffar att värna om det finaste vi har, nämligen bestämmanderätten över vår kropp och vår integritet.

Vi måste ha en godtrogenhet bortom vårt förstånd för att tro att alla män som frias för våldtäkt i hovrätten har varit rättfärdiga i handling och kan garanteras sin pålitlighet. Att vara oskyldig i laglig mening innebär inte att vara fri från synd, för det finns luckor i lagen.

Många våldtäktsmän har ett tursamt öde till följd av lagstiftningens teknikaliteter, som att skuldfrågan inte kan bevisas, tidsaspekten, hånfulla detaljer som på grund av hur offret reagerade under pågående gärning, eller hur vida offret försökt förhindra en våldtäkt.

Förnimmelsen av svek blir aldrig så uppenbar som sveket mellan samhället och den utsatta individen. Som när bättre förhållanden för brottsoffer bara är en vacker dröm om framtiden.

Lagboken för sexualbrott ska vara ett skydd mot stormen och mörkret som drabbar ett brottsoffer, mot den bräckligaste av alla dagar, men lagen lyder under en ond demon, och är ljusår ifrån att stämma överens med folkviljan.

När allt kommer omkring handlar det här inte om att följa en lagbok eller att tolka en lag. Det handlar om vad Sverige vill representera som land, och vad för land envar av oss vill leva i.

Vi lär varandra att en våldtäkt låter sig förenas med straff. Det är en grundläggande värdering som i tro och liv är de flesta svenskars övertygelse.

När den övertygelsen inte lyckas upprätthållas i en rättssal eller ge politisk slagkraft åt bättre förutsättningar för fällande dom är det inte brottsoffer som har problem, det är vi. Det är inte de som ska stå där med skammen, det är vi.

Det är att beklaga för hela samhället när gärningsmän slipper undan och brottsoffer behandlas av rättssystemet i jämbördighet med hur deras gärningsmän har behandlat dem, som gjorda av tygtrasor.

Rebecca Cajsa Fornstedt