Marcus Birro: Jag vet att det är fel men Breivik förtjänar dödsstraff

Massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik förlorade i norska motsvarigheten till Sveriges hovrätt idag. Han hade klagat på hur han behandlas i fängelset.

Det var ett tag sedan jag tänkte på honom men nu gör jag det igen och ännu en gång är det svarta, läskiga och mordiska tankar som kommer över mig.

Jag försöker sätta mig in i de anhörigas känslor när de med jämna mellanrum tvingas möta bilder på deras söner och döttrars mördare på nyhetssidorna.

Han står där i sitt nya skägg och sin förbannade kostym. Han lever och ser ut att ha lyckats gå ner i vikt. Han har säkert fått tid att styrketräna i fängelset. Han får äta, andas, skriva, filosofera, träna, känna glädje.

Han lever.

Han borde egentligen inte få leva men han gör det. Han lever. Han vaknar varje morgon. Hans avrättade offers föräldrar, syskon och släktingar vaknar också men deras älskade gör det aldrig mer.

Ett rättsväsendet måste så klart stå över begreppet öga för öga, tand för tand. Men det finns något väldigt lågt men kanske just därför grundläggande mänskligt i längtan efter hämnd.

Ett samhälle kan inte ägna sig åt organiserad hämnd. Jag begriper det. Jag har mitt ursprung i ett land (Italien) där samhället under perioder fullständigt kapitulerat inför den organiserade brottslighetens metoder att ta lagen i egna händer. Samtidigt kunde maffian växa sig stark just eftersom staten var allt för svag för att på allvar ställa brottslingar till svars. Alla längtar efter att ingå i ett sammanhang.

Alla rättsystem har ett visst element av hämnd inbakat i sig.

När straffen upplevs för allt för slätstrukna och svaga i förhållande till brottet raseras förtroendet mellan de som skipar rättvisa och folket. Det räcker med att det UPPFATTAS så. Det behöver inte ens vara så på riktigt.

Så skört är förtroendets band mellan rättsystem och medborgare.

Just när det gäller Breivik träder delvis nya villkor in. Ju mer jag läst och tagit del om morden han utförde, desto mer tvivlande blir jag på min inbyggda moraliska kompass. För att vara extremt tydlig. Jag är av naturen emot dödsstraff. Jag tror inte att rättvisa skipas om staten mördar en mördare. Jag inser att det inte fungerar så.

Och ändå. När det gäller Breivik vacklar jag i min humanistiska övertygelse. Inte ens min kristna tro kan guida mig rätt här. Jag tror problemet är att jag inte vill hamna rätt. Jag vill se staten hämnas. Breivik förtjänar dödsstraff för det han gjorde.

Hans utstuderade grymhet, hans skoningslösa utförande och hans fullständiga brist på alla former av ånger legitimerar att staten skulle plocka bort honom.

Jag vet att det är fel att känna så.

Men jag känner så ändå.

Marcus Birro