Vi låter elaka komiker ta plats och undrar sen varför barn blir mobbare
Marcus Birro: "De har blivit välbetalda mobbare som gjort elakheten till affärsidé och de sparkar inte uppåt längre".
De naiva ska ha stryk, de godhjärtade blir hånade, den svenska humoreliten beter sig som packade drängar på en midsommarfest men alla håller käften. I humorns namn är allt tillåtet. Det är enda gången som tolkningsföreträdet skiftar. Det var ju bara humor. Det är ju på skoj.
Det är en smula märkligt och inte så lite osmakligt hur lite tid som behöver gå för att människor som gjort mobbningen till affärsidé ska lyftas in i den kulturella och mediala värmen.
Jag tror det beror på att media och kultur styrs av människor som aldrig någonsin själv blivit utsatt för de här personernas mobbning.
Och i Sverige är vi dåliga på att visa solidaritet med andra än oss själva. Därför kan människor i det här landet betala flera hundra kronor för att skratta åt rena påhopp på människor ena dagen, och ilsket ringa upp sina barns rektor dagen efter för att deras son blivit mobbad på skolgården.
Fast det är samma skolgård. Ser ni verkligen inte sammanhanget? Inbillat toleranta, upplysta människor som skrattar högt åt hatet från en scen ena dagen och bekymrat ska tala om mobbning med sin son dagen efter.
Om det är en stå-upp-scen eller ett omklädningsrum där handdukarna snurras är i sammanhanget av underordnad betydelse.
Jag gjorde ett experiment en gång. Jag skrev en text om hur osmakligt sexistisk Jonas Gardell kan vara. Jag skrev en rätt syrlig text om det där. Gardell är en av de där figurerna som alltid använder argumentet humor om någon tar illa upp. ”Det är ju bara humor”. "Det är ju bara på skoj".
Han brukar ofta citera Bette Midler som lär ha sagt: ”Fuck them if they cant take a joke.” Så jag gjorde just det. Jag skojade med skojaren.
Jag snurrade handduken mot den som under alla år snurrat sin mot andra. Resultatet? Han skickade grova, elaka och hotfulla mejl till mig.
Det var uppenbarligen inte lika roligt att stå på andra sidan av den där muren.
Mitt svar? Fuck them if they cant take a joke.
Humorn är ett viktigt och kraftfullt vapen. Som offentlig person måste man vara beredd på att tåla en del.
Förr, och i andra länder, är humorn en närmast revolutionär kraft, ett vapen i kampen för rättvisa, solidaritet och frihet. Då är humorn ofta riktad mot makten, den mediala, den politiska och den kulturella.
I Sverige 2017 är alla komiker kompis med varandra. Alla tycker exakt samma om allting. De bjuds in i de största, viktigaste och varmaste rummen och de utgör inte ett enda uns av hot mot den rådande ordningen eftersom de ÄR den rådande ordningen.
De leder teveprogram, lagar mat i teve, umgås med chefer, politiker och andra likriktade kulturpersonligheter. Kort sagt: de har blivit den makt de en gång gav sig ut för att häckla. De har blivit eliten själva.
De har blivit välbetalda mobbare som gjort elakheten till affärsidé och de sparkar inte uppåt längre eftersom de står högst upp själva.
