Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
9768
reaktioner idag

Marcus Birro: De andra partiernas mobbningsmentalitet gjorde SD stort

Marcus Birro: "De försöker balansera på den där tunna linjen mellan att stå utanför och vara inne i värmen och påverka".

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro skriver om SD och deras syn på sitt utanförskap

Jimmy Åkesson (SD)

Jimmy Åkesson i Skavlan i SVT

Marcus Birro

Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det kan vara att balansera positionen som outsider med den faktiska verkligheten. I mitt fall gränsade det under en period till rena självskadebeteendet. Jag vägrade se att jag var en del av makten jag också.

Jag insåg inte att jag levde i bubblan eftersom bubblan jag levde i helt saknade fönster. Jag trodde jag skrev om verkligheten som den såg ut, men insåg inte att jag rest tusen murar mellan min version av verkligheten och den verklighet som miljoner människor levde i.

Jag kom från den verkligheten, jag hade levt större delen av mitt liv i den verkligheten men den snabba resan från trasigt fyllo till extremt framgångsrik mediepersonlighet hade skymt sikten fullständigt.

Inte förrän jag straffat ut mig ur alla sammanhang och återigen fick närkontakt med vad Bibeln kallar ”det stampade jordgolvet” föll det riktiga Sverige på plats. Och jag också.

Samtidigt har jag tusen blinda fläckar, så många undanskymda vrår jag behöver lysa upp. Tidigare i veckan satt jag på redaktionen här på Nyheter24 och vi kom att snacka om könsneutrala toaletter.

Jag undrade om det var ett stort problem att inte veta vilken toalett man ska gå på. Undermeningen i mitt resonemang var tydligt. Det finns viktiga frågor att ta ställning i.

Då upplyste en person runt det unga bordet mig om hur det kan vara för en transperson att gå på en könsuppdelad toalett på en krog en sen kväll. Om personen går in på vad som uppfattas av andra som "fel" toalett, så kan det leda till verbala attacker och rena hot.

Jag hade inte insett det där. Jag går inte på krogen längre. Det är över tio år sedan jag slutade supa. Jag är en i sammanhanget svårt privilegierad man i fyrtioårsåldern. Jag behövde bli upplyst om hur det ser ut för dem som faktiskt slåss för könsneutrala toaletter.

Debattklimatet i Sverige 2017 främjar inte direkt den här typen av möten. Vi möts överhuvudtaget inte. Vi sitter bakom våra skärmar på våra rum och umgås bara med de som tycker som vi. Jag behöver lyssna. Ni behöver lyssna. Vi behöver alla lyssna på ANDRA sorters människor, med andra värderingar, med nya tankar, med gamla tankar.

I vår tid möts ingen. Sverige 2017, som säger sig vara ett tolerant och mångfacetterat samhälle, är i själva verket extremt segregerat. Vi umgås egentligen bara med människor som tycker som vi, som kan bekräfta vår egen världsbild.

Jag lärde mig väldigt mycket också när jag knuffades ner från de stora mediala plattformarna. Jag lärde mig att verkligheten som journalister lever i inte på ett enda sätt liknar den verklighet som de flesta människor lever i. Villkoren är totalt olika. Det är olika världar. Det är inte samma land.

Sverigedemokraterna (SD), är ett parti som vunnit sympati, röster och respekt för att de stått utanför den politiska makten. De har kunnat surfa på en rättmätig folklig vrede som handlat om det jag ofta skriver om; den mediala- och politiska elitens totala förakt, ointresse och sedan också oförmåga att begripa sig på vanligt folks verklighet.

SD kunde ha blivit ett parti som stannade runt 7,8 procent, men eftersom de övriga partierna under sju års tid vägrat ta partiet på allvar så har de kunnat fortsätta spela på sitt utanförskap.

Att SD är så stora i opinionen är till väldigt stor del de andra partiernas förtjänst. Deras fullständiga oförmåga att kunna hantera det folkliga missnöjet och att den folkliga vreden har krattat manegen för SD under alla de här åren, har spelat partiet i händerna.

Om de övriga partierna hade behandlat SD som vilket annat parti som helst, och om man därmed hade tagit alla de människor som röstat på dem på allvar, hade de aldrig vuxit så stora som de är idag. Detta vet givetvis SD om. Alltså försöker de balansera på den där tunna linjen mellan att stå utanför och vara inne i värmen och påverka. Men det är en dans som sällan går att dansa särskilt länge.

För det blir allt svårare för SD att framhärda i sitt utanförskap. De ÄR etablerade nu. De är Sveriges andra eller tredje största parti. Moderaternas för all del misslyckade invit är (trots allt) ett tecken på att de övriga partierna långsamt börjar frångå den här värdelösa mobbarmentaliteten.

Vad de övriga partierna i verkligheten säger när de vägrar prata med eller ens vistas i samma rum som SD är: ”Vi föraktar också alla de idioter som inte förstår sitt eget bästa och som valt att lägga en röst på det här partiet. Vi fortsätter att förakta alla som inte begriper sitt eget bästa.”

Så länge de gör det kommer folk (med all rätt) att vara förbannade.

Att lyssna på människor man inte delar uppfattning med betyder inte att man genast börjar dela dessa människors uppfattningar. Men man kommer få sin världsbild vidgad. Man kommer bättre förstå varför dessa människor tänker och tycker som de gör. Det är faktiskt helt obegripligt varför så många är så rädda för detta.

När ministrar och partiledare stänger alla dörrar mot folkvalda stänger de också alla dörrar mot folket. Det spelar ingen roll att de står och ljuger sig blå om varför eller hur de bojkottar. De sätter demokratins förutsättningar ur spel och de visar långfingret åt alla som röstat eller funderar på att rösta på SD.

Jag minns när LO upptäckte att många medlemmar lämnade och gick till SD. Panik utbröt. Många viktiga och hysteriska möten hölls på huvudkontoret på Norra Bantorget. Tid för eftertanke? Tid att sätta sig ner och kanske fråga sig: ”Vad har vi som folklig och facklig rörelse missat när så många av våra medlemmar väljer SD före Socialdemokraterna?”

Jo, tjena.

De bestämde sig för att lägga pengar på en kampanjfilm mot SD istället.

Det är denna fullständiga brist på vanligt hyfs, på respekt för vanligt folk, denna brist på ödmjukhet och en förståelse över vad som händer i Sverige, som spelar SD rakt i händerna. Men det är också viktigt att genomskåda SD:s ständiga längtan att trots att villkoren ändrats, hela tiden söka sig till utanförskapet.

När de klagar på att de inte får tillträde till medierna (som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson pratade om i tv-programmet Breaking News för några dagar sedan) är det ju faktiskt inte sant längre.

Jag tror inte jag har sett ett enda samhällsmagasin som inte haft ämnen som ligger SD nära och där representanter för SD närvarat eller deltagit. Agenda i SVT har debatter där SD medverkar så gott som varje vecka. Aktuellt i SVT likaså, liksom Studio Ett och Lördagsintervjun i P1.

Det ÄR svårt att inse att ens egen position förändras. Det är svårt att inse att man faktiskt är en del av en makt man säger sig stå utanför. Det är svårt för en poetdräng som undertecknad och det är säkert svårt för ett politiskt parti.

Men jag tror att om SD överhuvudtaget ska behålla sin trovärdighet i svensk politik måste man lära sig att förbli angelägna också när man är inne i matchen och inte bara när man sitter på läktaren och skriker.

Och den resan verkar partiet överhuvudtaget inte ens startat.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Vi låter elaka komiker ta plats och undrar sen varför barn blir mobbare