Lyssna inte på PK-kändisarna – politikerna måste ta folkets rädsla på allvar
Marcus Birro: "Idag kom det en ny SIFO-undersökning som redovisar vad det är svenskarna är mest oroliga för".
Det finns många Pk-ivrare, komiker, sångare, politiker, skådisar och kända föräldrars barn, som skriker sig blåa och hesa om solidaritet med de svaga, om rättvisa och utsatta gruppers position i samhället.
Samtidigt bygger de sina välfärdsmurar högre och högre. Bubblan de seglar runt i rör sig över Södermalms och Kungsholmens, Majornas eller andra fina innerstäders tinnar och torn, och de där bubblorna saknar fönster de också.
Många av de ovan nämnda har lekt Bagdad Bob det senaste året. De har stått på scener och suttit i sina dyra bilar och skrikigt högt om att Sverige är ett tryggt land.
Sverige är tryggare än någonsin till och med. Sverige är så tryggt att de inte kan begripa ett enda ord av de människor som säger sig uppleva otrygghet i sina liv.
Och drar man in några hundratusen i månaden, bor på Kungsholmen och frekventerar röda mattor och har råd att tälja guld ur varje grå förbannad morgon man vaknar upp i, så är det självklart att Sverige är ett tryggt land.
Och kanske kunde man ha skakat lite lätt roat på sitt huvud åt deras tokerier om att allting är lugnt och fint, om det faktiskt inte vore så att de i själva verket sviker just de människor de i nästa andetag säger sig värna så väldigt mycket om!
För det är de redan utsatta och svaga grupperna som lider allra mest av den nya oron.
Idag kom det en ny SIFO-undersökning (För Sveriges Radios räkning) som redovisar vad det är svenskarna är mest oroliga för. Överlägsen etta är rädslan för brott och kriminalitet. Rädslan att bli utsatt för våld är det som skrämmer svenskarna allra mest.
Kvinnor är räddare än vad män är. På ett år har rädslan för brott och kriminalitet ökat med över 60 procent hos kvinnorna.
Det är en markant förändring.
Nu kan PK-sångarna sjunga ut om att rädslan är dåligt underbyggd, att det bara är skrämselskott, att man inte behöver vara rädd.
Men det räcker att gå igenom nyhetsrapporteringen från de senaste två dagarna för att inse att hoten är verkliga.
Ett universitet fick utrymmas, två personer hittade avrättade med skott i huvudet, flera mördade i Sundbyberg, fler skjutningar med dödlig utgång i Malmö, en våldsam knivattack på Arbetsförmedlingen i Borlänge, våldtäkter och ofredanden.
Jag tror också folk är rädda för mer än bara sin egen säkerhet. Man är rädd för att hela landet krackelerar, att stadsdelar och förorter fullständigt faller ur statlig och polisiär kontroll, att vi håller på att få parallella samhällen. Den rädslan är inte påhittad. Den oron är väldigt, väldig befogad.
Jag vet inte om ni såg Janne Josefssons reportage om killarna från Fittja. Mycket intressant skildrades och sades i de två programmen.
En var att polisen redan för tjugo år sedan (!) talade om att ”återta territoriet” i stadsdelar som Fittja. För tjugo år sedan redan talade alltså polisen om att vissa delar av våra städer var utom kontroll.
Nu kan ju fundera över om det blivit bättre eller sämre sedan dess.
Bara själva den rädslan är ett sorts brott mot vår mänsklighet. Att vara rädd är ett sorts straff. Maffian i Italien vet hur effektiv rädslan för att något ska hända kan vara för att leda människor i en viss riktning, och hindra dem från att gå i en annan. Rädslan för något är ett brott i sig.
Men stället för att ta denna rädsla på allvar så menar så många opinionsbildare att det inte finns någon anledning att vara rädd. Men det finns anledningar att vara rädd, kanske mer på ett systematiskt och överskådligt plan, men även på det rent personliga.
Det är obegripligt att det är oss budbärare de rättänkande älskar att skjuta på när det faktiskt är så många människor, och då främst kvinnor (men också män) är rädda för utvecklingen i samhället.
Ta den oron på allvar. Kliv ner från era höga hästar. Lyssna på folk. Se verkligheten och försök att ta människors oro på allvar.
