Jag har en ovanlig fobi – nu vill jag hjälpa dig som också lider

Idagmår unga sämre än någonsin. Media talar om för oss hur vi skaöka självförtroendet, bli vårt bästa jag, leva i nuet och tamakten över våra liv. 

Men media talar också om för oss hur vi skase ut, vad vi ska äta och vad vi inte ska äta, hur man blirframgångsrik, vilka kläder som är inne och ute och hur många stegvi ska gå per dag. Det minsta vi kan göra är attprata om det.

Förer som inte vet så klassas psykisk ohälsa idag som en folksjukdom.Det är alltså lika vanligt att folk sjukskriver sig på grund avstress och utmattning som det är att få ett hjärt- ochkärlsjukdomsbesked. Eller som det är att ha diabetes. Alla harnågon gång känt av ångest, vissa mer, andra mindre.

Menvarför vågar vi inte lyfta ämnet? Jag vet, vi är en god bit påväg men vi har också långt kvar. I dagens samhälle där socialamedier styr vår vardag kan jag inte vara mer tacksam över att detfinns Instagramkonton, Facebookgrupper och poddar som pratar öppetom psykisk ohälsa och om att älska sig själv. De tar upp kampen omatt prata fritt om ett, för många, känsloladdat ämne.

Jaghar så länge jag kan minnas upplevt ångest. När jag var runt tioår trodde jag att det var något fel på mig. Jag var så ofantligträdd för att kräkas och att se andra kräkas att jag inte visstevart jag skulle ta vägen. 

Jag ville inte följa med utomlands, intefölja med klassen på skolresa, inte besöka sjukhuset, inte åkakaruseller, inte äta mat på restaurang. Ja, listan kan göraslång. Där jag eller någon annan riskerade att kräkas ville jaginte vara.

Menvem tycker om att kräkas, tänker ni väl nu? Det gör nog ingen.Och det är här min kamp för att prata öppet kring ångest börjar. 

Att få folk att förstå att det är en stor skillnad i att tyckaatt något är obehagligt jämfört med att ha en fobi. Den har tilloch med ett namn också, emetofobi. Ett ord som ger mig så mångakänslor.

Idagär jag nyss fyllda 21 år och jag har minst sagt klättrat uppåt påsjälvförtroende-stegen. Jag tror inte att någon som känner miginte vet om min fobi. Jag vågar med andra ord berätta om den föralla jag träffar. 

Visserligen finns fobin kvar, och det i ganska höggrad. Men nu kan jag hantera den på ett bättre sätt och jag vetvilka situationer jag klarar av och inte.

Förett par månader sen hände det största ögonblicket för mig i minkräk-karriär. Jag fick möjligheten att gästa en av Sveriges största poddar, Ångestpodden. 

Vi ägnade ett helt avsnitt åt attprata om emetofobi, och jag fick dela med mig av mina erfarenheteroch tankar. Jag pratade också mycket om att det inte bara ärjobbigt att ha en fobi, utan att den har stärkt mig otroligt mycketockså.

Iskrivande stund håller även jag och min kära vän på att startaupp projektet "Ditt liv är nu", där vi också vill ta kampen kringatt prata om psykisk ohälsa, och peppa människor till att tamakten över sina liv. Genom bland annat föreläsningar och socialamedier vill vi nå fram med vårt budskap.

Igrund och botten tror jag att det handlar om att inte vara rädd föratt prata om det. Jag vill inte att någon ska gå runt med en otäckkänsla och ont i magen bara för att man inte vågar öppna sig ochberätta. 

Vi som kan, vill och vågar ta kampen kring att prata ompsykisk ohälsa måste göra det. Både för oss själva, men ocksåför att hjälpa andra där ute.

Tacktill Ångestpodden som ville ha med mig som gäst. Tack till världensbästa Elin som ville hoppa på "Ditt liv är nu"-projektet. Tack tillalla andra där ute som varje dag kämpar med att bryta tabun kringpsykisk ohälsa. Vi får inte ge upp den kampen.

LinneaNilsson