Vuxna är inga superhjältar – prata med dina barn om psykisk ohälsa

Det är skolstart nu, och varje år är det samma sak. Det publiceras rapporter och statistik om hur många barn som blir mobbade i skolan och hur hemskt det är att vara ung i dagens samhälle. 

Men när 60.000 barn går med en klump i magen och en ryggsäck som är så tungt packad med dåliga erfarenheter att man knappt orkar bära den, då hjälper det inte att presentera mörk statistik och prata om hur hemskt det är.  

Vi måste bli bättre på att lyfta upp varandra och våga prata om det som har varit jobbigt så våra barn och unga förstår att de är långt ifrån ensamma att gå genom sina svårigheter. Vi vuxna vet att livet blir bättre, men hur ska våra barn veta det om ingen berättar?

För ett år sedan skrev jag ett brev till mitt tioåriga jag som jag postade på Facebook. Brevet, som delades över 36.000 gånger, skrevs för att inge hopp och framtidstro till den som läste det. Att livet kan kännas otroligt jobbigt och tufft, men det betyder inte att det alltid kommer vara så. Livet blir bättre.

När jag var barn och tonåring upplevde jag att vuxna i min närhet aldrig delade med sig om sina svårigheter. Alla framstod som felfria superhjältar, något som gjorde att min självkänsla sjönk ännu mer och att jag blev mer och mer säker på att det faktiskt var mig det var fel på. 

Om inte vi vuxna vågar prata om att vi stundtals mår dåligt i själen, hur sjutton ska vi då få våra barn att känna sig trygga och inkluderande?

Vi vuxna har ett ansvar att ge våra barn verktyg för att klara av sin nutid och framtid. Det kommer vi aldrig att lyckas med om vi inte får bort tabun om att prata om psykisk ohälsa, och öppet vågar prata om våra egna livsberättelser. Det är först då som våra barn slipper uppfinna hjulet en gång till, det är först då som vi som människor kan utvecklas på riktigt.

Jag har jobbat med värdegrundsfrågor i skolmiljö I fem år. Varje år träffar jag över 14.000 elever på högstadiet och gymnasiet. Jag har tagit del av oändligt många livsberättelser, men framför allt har jag själv varit där.  

Jag har trott att jag var ensam i världen att genomgå det jag som barn fick genomlida.Tänk om jag hade vetat att någon redan gjort min resa, och att den inte tog slut där. För livet blir faktiskt bättre.

Det sägs att barn inte gör som vuxna säger, utan som dem gör. Så min uppmaning till dig som läser detta blir: Gör nåt! Öppna ditt hjärta och våga visa dig sårbar. 

Vi är inga superhjältar med pansar över bröstet. Vi är alla fullt sårbara människor, men med kraften av att gemensamt strida för varandra så kan vi skapa underverk.

Andreas Jonsson