Ett öppet brev till polisen: Vi har en sak vi måste prata om
Marcus Birro: "Hur ser ni som poliser på allt detta? Vilken väg är den rätta vägen att gå? Lyssnar någon på er frustration?"
Hej svensk polis! Det här är ett öppet brev till er. Jag har gjort hela varvet runt. När jag var liten var jag rädd för er. Oklart varför. Varje gång ni kom var ni glada och trevliga.
Ni visade hur en polisbil såg ut på insidan och jag har bara sett den därifrån en gång till i mitt liv. Jag var tjugofem år och hade blivit misshandlad utanför min bostad. Ni kom, drog in mig, och körde runt mig en stund tills vi faktiskt hittade killen som slog ner mig. Ni var fantastiska.
En annan gång kom ni till min arbetslägenhet för att se till att allt var okej med mig under en tid när jag mådde väldigt dåligt. Det var stort och jag vet inte om jag hann tacka er för det.
Ända sedan dess har jag skrivit väldigt mycket om er utsatta position, ert otroligt viktiga jobb och inte minst om inkompletta politiker och polischefer.
Det var så fint och sannerligen på tiden att se och uppleva hur ni fick folkets kärlek efter terrordådet i Stockholm i våras.
Ska vi snacka lite om ert högsta höns? Det har stormat runt Rikspolischef Dan Eliasson under flera år. Men eftersom han är omhuldad av det politiska etablissemanget (eller för att han ÄR det politiska etablissemanget snarare) så har han klarat sig. Att vara vän med makten är ett bra sätt att dansa undan alla minor. Hur har ni sett på honom som chef under de här åren?
Att han varit en tämligen misslyckad polischef tycks alla vara rörande överens om. Han har visat prov på en mästerlig förmåga att skjuta upp det tillfälle då polisen äntligen ska kunna vända alla värdelösa kurvor uppåt. Han är bra på att snacka, Eliasson.
Han är också bra på att hålla käften, som han gör nu, när han härmar sina maktfullkomliga beskyddare och arrogant och beräknande håller sig undan varenda fråga efter Sveriges Radios nya avslöjande, att Eliasson, utan att ha rätt till det, riskerat hemliga uppgifter om enskilda polisers personliga uppgifter när han helt sonika gått in utan den kryptering som krävs från Försvarsmakten.
Eliasson har med berått mod alltså slarvat med uppgifter som rör både rikets säkerhet OCH enskilda polisers adresser och annat.
När media söker honom för att ställa frågor vägrar han helt enkelt att svara. Han gör sig oanträffbar medan välbetalda lakejer samlas på sina kontor för att diskutera hur de ska kunna hjälpa sin chef att ännu en gång slå sig en gång genom en allt tätare djungel i syfte att behålla jobbet.
Den viktigaste frågan i allt detta är ändå vad den enskilde polismannen och poliskvinnan tycker om Eliasson. Hur orkar ni med en sådan arrogant och inkompetent chef? Hur är det möjligt att Sverige har så ont av dugliga personer på ledande befattningar? Varför behöver svensk polis stå ut med Eliasson?
Eller gillar ni honom? Är han bra på ett sätt som alla vi andra inte begriper? Just nu är känslan att väldigt många har väldigt stor respekt för polisen som enskilda medarbetare, alltså de man möter, men väldigt lite respekt för resultatet av ett inbrott eller en ringa misshandel.
Väldigt få tycks tro att polisen som organisation har svar på de svåra frågorna om kaoset, våldet, mördandet, skjutningarna i vårt land. Hur ser ni som poliser på allt detta? Vilken väg är den rätta vägen att gå? Lyssnar någon på er frustration? Hur förbannade är ni? Hur ser ilskan ut? Hur går snacket mellan er?
Hur tröstlöst kan det kännas att se kaoset på nära håll men inte få gehör för det ni ser hos chefer och politiker? Ni får gärna höra av er till Nyheter24 och svara på den här debattartikeln.
Tack för att ni tog er tid att läsa detta och tack för att ni dagligen riskerar era liv för vår skull.
