Nej – du förtjänar ingen medalj för att du tagit tag i dina problem

Jag tänkte dra upp ett ämne som jag stör mig något ofantligt på och som jag helt enkelt uppmärksammats lite extra om den senaste tiden. Nämligen det här med psykisk ohälsa, offerkoftan och den gyllene piedestalen. 

Det finns så sorgligt många kanaler på sociala medier som höjer sig själva till skyarna på grund utav sin psykiska ohälsa, och jag blir helt tokig på det. 

Och ja, jag vet mycket väl att jag då bara ska ignorera allt vad detta heter och läsa sånt som roar mig. Och tro mig, det gör jag också. 

Men det faktum att många utav dessa kanaler är rejält stora, och att jag även är bekant med en och annan utav dessa, räcker gott och väl för att locka fram min bittra sida. Det är inte heller för min skull som jag reagerar, för det är inte mitt problem. 

Vad jag reagerar på är det faktum att många andra påverkas, tar efter och hamnar i en sådan sned sits som bara förvärrar deras situation.

Jag tänker ta mig själv som ett exempel. I våras så spenderade jag mina dagar på soffan. Jag var trött dygnet runt, var ständigt illamående, allt kändes som en oövervinnelig börda och det fanns inget ljus. 

Jag ville inte umgås, klarade inte att gå i skolan och jag ville inte göra saker. Jag ville ingenting. Första gången jag pallrade mig ut på en promenad var de dryga 700 meter som jag har till Ica. 

Jag trodde seriöst att jag skulle dö halvvägs och då var det främst psyket som tog emot. Det fanns inte en bråkdel utav mig som faktiskt ville vara där och då, jag ville bara ligga på soffan och må dåligt. 

Men vart skulle det leda mig? Jo, jag skulle acceptera situationen och fortsätta må dåligt. Och det däremot, det ville jag inte alls.

Idag går jag i skolan varje dag och ser faktiskt fram emot det. Jag älskar att vara ute och röra på mig, har intressen som jag brinner för och faktiskt tar mig tid till, jag mår för det mesta bra och som ni som följer min blogg kanske har märkt så har jag så smått börjat att umgås igen. Ett steg i taget helt enkelt. 

Jag har fortfarande punkter att jobba på, främst att jag konsumerar alldeles för mycket halv- samt helfabrikat samt att mina sömnrutiner är katastrofala. 

Min kropp ser ut som en grillpinne om jag äter för mycket skit och det trivs jag inte med, och sömnen är som vi vet otroligt viktig för, tja, allt. Men, visst sjutton har jag tagit mig en bra bit på vägen.Och är det värt att hyllas? Öh... Nä.

För vad har jag egentligen gjort? Jo, jag hade ett problem så jag tog tag i det. För att om jag vill bli av med det, då är det min uppgift att göra mig av med problemet. Sånt gör folk dagligen utav alla möjliga anledningar. 

Man trivs inte på sin arbetsplats så man söker en ny, vantrivs man i sitt rum så man möblerar om det, ja, ni förstår. Jo men grattis, du gjorde något välbehövligt för dig själv. Toppenbra för din del såklart, men det berör ju egentligen inte någon annan än just en själv.

Jag säger inte att det är fel att skriva om psykisk ohälsa, tvärtom så anser jag att man bör uppmärksamma ämnet. Men det är skillnad på att skriva om psykisk ohälsa och att skriva om psykisk ohälsa, för det kan göras på radikalt olika sätt. 

Jag lider utav psykisk ohälsa, jag är öppen med det, och visst kan jag skriva ett och annat blogginlägg om det.Men sen så har vi alla dessa kanaler som det fullkomligt myllrar utav, där bokstavligen allt kretsar kring en sjukdom. Lite som att "hej, min depression heter Lisa, välkommen till hennes Instagramkonto. Account run by owner". 

Och på dessa kanaler, där ska det strös på rejält."Jag är inte svag, jag är stark", "jag är modig som försöker bli frisk", "jag är starkare än min sjukdom", och självklart ett gäng triggande bilder på det, för annars så är ju inte inlägget komplett. 

Inläggen ska också kantas utav att man höjer även det minsta utav framsteg till skyarna, som om man nyss hade räddat en familj på tio från ett brinnande hus. 

Skrev jag ett långt inlägg om hur fantastiskt bra jag är för att jag tog den där första promenaden, den där gången i våras? Nej. Och vet ni varför? För att det var en kort jäkla promenad, en sådan som folk tar varje dag. Ingen bryr sig.

Jag tycker absolut att man ska ge sig själv en klapp på axeln och uppmuntra alla framsteg man gör. Sådant är faktiskt viktigt till och med! Men det här med den yttre bekräftelsen, det förstår jag mig inte på. Varför måste hela världen veta att du diskade idag? Varför måste alla veta att du gråter tårar utav stolthet för att du sov bra inatt?

Vi har människor i samhället som dagligen utför stordåd, räddar liv på sjukhus och släcker bränder som hade kunnat sluta i tragedier. Varje dag gör människor sådant här, vilket är helt fantastiskt. Men istället så väljer vi att hylla en person för att den... Äter en pizza? 

Självklart ska du vara stolt om det var svårt för dig. Du gjorde något bra för dig själv trots svårigheter, grymt! Men det finns ärligt talat inte så mycket mer att tillägga sen. "Omg du är så otroligt himla stark och modig love yah 4ever<333", varför behövs den bekräftelsen? Varför ska det ens vara så intressant? 

Tänk hur många som åt exakt samma maträtt just precis samtidigt. Samma sak med bilder. Vad fyller det egentligen för funktion att publicera bilder på sina ärr? Vem är det bra för, och vad indikerar det egentligen på?

Jag personligen väljer att hylla vardagshjältarna, de som faktiskt gör något utav betydelse. Ni får hata mig bäst sjutton ni vill men att ta tag i sina problem är inte ett stordåd. 

Jag har gjort mycket som varit jobbigt på grund av depressionen, men det finns liksom inget att avundas i det. "Grattis Bella, du tog dina sömnvanor seriöst inatt, ingen bryr sig". Jag skriver knappt om det just för att jag inte vill ha någon uppmärksamhet för något så oväsentligt. 

För att inte tala om det faktum att, vad är det ens att kalla tillfrisknad om man inte kan släppa sin sjukdom? Man måste gå vidare, och så är det faktiskt bara. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Sen återigen, jag tycker inte att det är fel att vara öppen med sin psykiska ohälsa. Det finns vardagsbloggar drivna utav personer med diverse diagnoser, och det är inte konstigt att problemen syns på bloggen. 

De är ju trots allt en del utav vardagen. Steget som enligt mig är för långt är när man måste hylla sig själv för minsta lilla, basera allt på sin sjukdom och söka bekräftelse likt en polishund i en marijuanaodling. Bara... Sluta.

Det är inte bra för någon, inte för dig som skriver det och inte heller för alla människor som faktiskt påverkas.

Isabelle Skoog