Birro: Barn tar sina liv – och det är vår skyldighet att bli upprörda

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm. Jag älskar fortfarande att ta promenader och löprundor under den bron. 

Överhuvudtaget har jag en förkärlek för slitna gläntor under broar, bakgårdar, centralstationer, hela den där mörka, bortvända sidan av varje stad som bland annat Joakim Thåström tonsatt så mästerligt.

När jag bodde i Göteborg öppnade jag varje morgon fönstret mot en kyrkogård. "Tänk På Döden", stod det på en skylt vid en av ingångarna. 

Till slut gjorde jag det. Tänkte på döden alltså. Det var då jag började göra just det. Då insåg jag att man måste tänka på döden för att kunna tänka på livet.

Jag minns en flicka på en av de där krogarna jag bodde på under nittiotalet. Hon var för snygg för mig men jag var för full för att bry mig om det så en kväll gick jag fram till henne. 

Hon visade mig en tatuering hon hade på sin underarm. Det var en kompass. "Varför?", frågade jag. "För att inte hamna vilse", svarade hon.

Vi fick några dygn tillsammans. Kaos det mesta. Hembränt i dunkar, Pink Floyd på stereon och de där fruktansvärt långa eftermiddagarna när man inte vet om man ska dricka mer eller ta en dusch och återgå till livet. 

Vi skildes åt efter ett stökigt bråk om ingenting. Jag såg henne ibland, men jag sade aldrig ett enda ord till henne mer.

För några år sedan träffade jag en man som kom fram och meddelade att den flickan tagit sitt liv. Kompassen hade gått sönder. Hon hade varit på sjukhus men lyckats ta sitt liv ändå.

Jag mindes knappt hennes ögon, men jag mindes hennes skratt. Jag minns det ännu. Jag minns hur hon kunde få en hel värld att försvinna i det där skrattet. Jag minns att hon levde sitt liv som om livet bara var en skuld hon hade.

Allt fler människor mår allt sämre. Allt fler unga mår dåligt. Vi kan sitta här i timmar och dividera om anledningarna. Men fakta är detta: Allt fler unga människor mår så dåligt att de inte vill leva längre.

En del av dem hamnar på så kallade SIS-hem. Det är statliga hem för unga med problem. Antalet självmord har fördubblats. 

Aftonbladet skriver om en 13-årig flicka som låstes in utan att ha en aning om hur lång tid hon skulle sitta inlåst. Hon var ingen brottsling. Hon var sjuk. Hon mådde dåligt. Hon var 13 år. 13 år! Och man låste in henne utan att berätta hur länge hon skulle få sitta där.

Så handskas välfärdslandet, föregångslandet Sverige med barn som har trasiga och sårade själar. Den här flickan hade ADHD och kunde bli kraftigt utåtagerande. 

Hon var säkert fruktansvärt besvärlig för alla som kom henne nära. Men man låser inte in barn. Man låser inte in en självmordsbenägen 13-åring. 

Det är en flicka som dött. Ett helt universum som tagit slut. Det är ett nytt mörker över allting. Anhöriga som kanske tog det sista steget och lämnade sin dotter i vad de trodde var trygga händer får begrava henne istället. 

Det är svårt att föreställa sig skräcken. Men det är inte omöjligt. Jag tror dessutom att det är nödvändigt.

Vi har blivit helt handfallna inför psykiskt lidande. Vi vet inte vad vi ska göra. I det offentliga finns inga plattformar att tala om sådant som gör ont. 

Allt handlar om cynism, elakheter, yta, sex, pengar, framgång och politiska positioner. Den som erkänner sig svag blir jagad nerför varenda förbannad medial bygata som finns.

Men alla blir svaga. Alla faller. Alla är vi 13 år och inlåsta. Om en enda flicka tar sitt liv för att staten (via sitt SIS-hem) låst in henne är det faktiskt vår skyldighet att bli både förbannade och ledsna.

Jag har alltid varit en av dem. En av dem med natten lite för nära. Det är ett under att jag lever. Jag ska bespara er detaljerna. 

Men även ni, i era trygga boenden och er självtillräcklighet, borde bli både sorgsna och upprörda över att barn tar sina liv i vårt land.

Marcus Birro