13 unga moderater: Efter #MeToo – inga fler våldtäktsmän får gå fria

Hashtaggen #MeToo har slagit ner som en bomb i de flestas sociala medier-flöden senaste dygnen. 

Efter uppmärksammandet av övergrepp som drabbat, och begåtts av, offentliga personer har det uppstått en kraftig dominoeffekt där allt fler kvinnor väljer att berätta att de utsatts. Av kända förövare, eller okända. 

Att politisera kring förövare tjänar dock ingenting till. En av de anklagade råkar vara en framstående vänsterdebattör och likaså har kvinnor i andra partier angett högt uppsatta personer i dessa som förövare.

Vilken politisk färg förövaren har är helt ointressant, handlingen är alltid förkastlig. Att det däremot är så tyst från politiskt håll är beklämmande med tanke på i vilken stor utsträckning kvinnor utsätts. 

Att samhället brister när det kommer till att kvinnor utsätts för övergrepp och sexualbrott leder i längden till två mycket allvarliga konsekvenser. 

För det första, oförmågan att få dessa fall att leda till fällande domar, eller rättegångar överhuvudtaget. Detta skapar en situation där förövaren, istället för att dömas i domstol, kan komma att dömas av allmänheten och urvattnar i längden både rättssäkerheten och vår rättsstat. 

För det andra så leder detta till att kvinnor inte ser värdet i att anmäla och därmed blir ett del av mörkertalet. Att bli utsatt för denna typen av brott stigmatiseras då ytterligare och skammen ökar för offret. 

Att problemet uppmärksammas är bra. Men en hashtag är inte tillräckligt för att göra skillnad i verkligheten. 

Vi i Moderata ungdomsförbundet vill därför peka på fyra konkreta förslag för att den som utsätts för sexuella övergrepp och ofredanden ska få en värdigare rättsprocess. 

1. En samtyckeslagstiftning måste komma på plats. Det sänder en viktig signal till ett samhälle som fortfarande inte har förstått att kvinnors kroppar inte är allmän egendom utan något som tillhör och ägs av en själv. 

Vi i MUF håller äganderätten högt. Det innebär givetvis att vi tror på principen om att man äger sin egen kropp och den är ingens att trakassera, förgripa eller bruka sexuellt våld på. 

Istället för att fostra kvinnor i att göra motstånd och skrika nej, måste samhället lära killar att säkerställa att samtycke föreligger. 

2. Anmälningsprocessen måste bli mer effektiv. Idag kan en anmälan om våldtäkt ofta ta flera månader att handlägga och den som anmält kan behöva vänta i månader bara på att bli hörd. 

Samtidigt läggs allt för många förundersökningar ner. 2014 var riksgenomsnittet för andelen våldtäkter som leder till åtal endast 20,7 procent. 

3. Ett oaktsamhetsrekvisit måste bli en del av svensk våldtäktslagstiftning. Idag krävs det att åklagaren kan bevisa att gärningsmannen hade uppsåt, alltså att denne hade för avsikt att våldta. 

Med ett oaktsamhetsrekvisit under straffansvar skulle man dels, precis som med en samtyckeslag, komma närmare hur många fall faktiskt ser ut, men också kunna se fler fällande domar. 

Nidbilden av sexuella övergrepp som våldsamma och fysiskt hotfulla kan inte speglas i lagstiftningen när det ofta handlar om psykiskt tvång eller ett tillstånd av hjälplöshet, där den juridiska gränsdragningen idag är svår. 

I dagsläget frias gärningsmän för att man avfärdar särskilt utsatta situationer eller för lite aktivt motstånd för och från målsägande med att den tilltalade inte förstod att en sådan situation förelåg eller märkte av motståndet. 

4. Kvinnor och flickor som faller offer för sexualbrott måste få mer likvärdig hjälp över hela landet. Idag finns det en enda akutmottagning för våldtagna på en enda plats i Sverige; Södersjukhuset i Stockholm. 

En undersökning med läkare och personal som är specialiserade i denna typ av fall kan vara avgörande stödbevisning vid en anmälan. Att erbjudas terapisamtal när man upprättar en anmälan borde också vara en självklarhet. 

För att detta ska ske måste fler upplysas om var man kan vända sig om man vill genomgå en undersökning efter ett sexuellt övergrepp och flera avdelningar på sjukhus över hela Sverige måste tillgodogöra sig den kompetensen. 

Det räcker inte längre med hashtags och att jämställdhetsministern säger att män ska ta sitt ansvar. 

Det är jättebra att vi för en diskussion, men den diskussion vi nu ser är inte helt olik den som utspelade sig 2013 under hashtaggen #mörkertalet, eller 2010 under #prataomdet. 

Om det är något samhället är skyldig alla dessa modiga kvinnor som delar och berättar är det att faktiskt göra skillnad på riktigt och stärka de drabbades ställning i samhället och i rättsprocessen. 

Att diskutera är alltid viktigt, men behovet av att faktiskt agera är nu större än någonsin. Både för jämställdheten och för att rättsstaten inte ska urholkas tillsammans med kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Helena Nanne, 
2:e vice förbundsordförande MUF

Ina Djurestål, 
Ordförande Moderata Studenter

Sarah Ullmark, 
Ledamot Moderata studenters riksstyrelse

Amanda Broberg, 
Ledamot Moderat skolungdoms rikskommitté

Hanna Friberg, 
Ordförande MUF Göteborg

Helena Antoni, 
Ordförande MUF Halland

Ida Eriksson, 
Ordförande MUF Kronoberg 

Alice Sigfridsson, 
Ordförande MUF Kalmar

Amanda Thonander, 
1:a vice ordförande MUF Västra Götaland västra

Matilda Ekeblad, 
1:a vice ordförande MUF Östergötland

Selma Ophus, 
1:a vice ordförande MUF Skaraborg 

Linnea Ytterstene, 
1:a vice ordförande MUF Västmanland

ChristineOhlsson,
1:a vice ordförande MUF Skåne