Nej, du kanske inte är en våldtäktsman – men du är del av problemet

Kvinnor döms hårdare än män. I alla sammanhang. Vi möter en svår balansgång kring allting vi gör och är. Vi synar oss själva efter fel och väger våra ord på guldvåg. 

För oss kvinnor finns en ständig konflikt mellan de många delar som gör oss alla till människor. Män blir godkända som komplexa och mångfacetterade, medan kvinnor noggrant övervägt måste välja sin plats och sedan hålla kvar vid den. 

Utrymmet att röra sig i det sociala rummet är mycket liten för kvinnor och för män en fri arena. Efter att #MeToo har visat det vi egentligen redan visste, men som så ofta tystats ned eller skämtats bort, är det tydligt att en förändring behöver ske. 

Många av de män som inte utsätter kvinnor för sexuella övergrepp eller trakasserier känner att de inte kan bidra till den förändringen. Om de själva inte våldtar eller uttrycker sig sexistiskt och inte (så vitt de vet) känner någon som gör det; Vad återstår då? 

Förutom det självklara att alltid säga ifrån när någon går över gränsen, oavsett om han är en familjemedlem eller vän, så återstår något mer. Att ge utrymme till kvinnor på alla arenor och själv ta ett steg tillbaka. 

Alla män behöver rannsaka sin egen kvinnosyn och inte tro att den är felfri bara för att man inte är en sexualförbrytare. 

Samhällets i grunden olika syn på män och kvinnor samt vilket utrymme de ges har upprätthållit den tystnadskultur som nu håller på att brytas. 

När män kan ha höga positioner och vara offentliga personer som hyllas av hela Sverige under många år parallellt med att de begår sexuella övergrepp mot kvinnor är det ett resultat av ett gränslöst fritt utrymme. 

Han som gör vad han vill, när han vill, behöver inte oroa sig för att bli utdömd. Samtidigt som det finns en otrolig rädsla för kvinnor att anmäla och berätta även för sin närmsta omgivning om dessa övergrepp. Eftersom risken för henne att bli utdömd är så mycket större. För det han utsatte henne för. 

I vardagen visar sig kvinnors begränsade utrymme så här: 

En kvinna som är stolt över sina framgångar blir egocentrisk och kall. Hon som vid ett tillfälle har lyft upp sina egna prestationer stannar där. Om hon någon gång lyfter sig själv betyder det att hon aldrig är ödmjuk eller ser någon annan. 

En kvinna som lägger mycket tid på sitt utseende med smink och val av kläder blir ytlig. Om hon gör så kan hon inte heller vara speciellt smart. Hur skulle hon ha tid att läsa böcker när hon sminkar sig hela dagarna? 

En kvinna som gråter vid en händelse som sårat henne blir skör. Hon som visar sin upprördhet då någonting orättvist sker blir smått hysterisk. Vid alla tillfällen behöver hon bemötas varsamt. Annars kan hon explodera.

Så här speglas konsekvenserna av det trånga utrymmet för kvinnor i det sociala rummet till de som blivit utsatta för sexuella övergrepp: 

En kvinna som ofta går ut på nattklubbar, dricker mycket alkohol och har legat med många kan inte bli våldtagen. Hon har ju varit berusad och självmant följt med män hon inte känner. En minneslucka eller ett ångrat ligg återskapas av henne som en våldtäkt. 

En kvinna som har en psykisk sjukdom och inte alltid är i balans med sig själv kan inte bli våldtagen. Hon lider av vanföreställningar och har byggt upp falska minnen i sitt huvud. Eller så har den känslomässigt instabila kvinnan anmält någon av svartsjuka för att han inte vill vara med henne. 

En kvinna som på något sätt sticker ut från vad normen säger om hur kvinnor ska vara kan inte bli våldtagen. Hon som klär sig utanför det som förväntas av den kontext hon är i. 

Hon som pratar högt och skämtar mer än hon skrattar åt männens skämt. Hon som inte ber om ursäkt för sig själv. Om hon säger att hon blivit våldtagen så ljuger hon för att dra ytterligare uppmärksamhet till sig själv. 

Dessa exempel är direkt hämtade ur verkligheten. Det är inte enskilda exempel utan ett mönster som är ett resultat av en samhällsstruktur. Den strukturen gör att även de som blir trodda och där anmälan resulterar i en dom mot förövaren möter ett stort dilemma. 

För om en kvinna berättar öppet om att ha utsatts för sexuella övergrepp blir hon "Den som blivit våldtagen". Även i kontexten av allt annat hon gör. 

Oavsett om hon jobbar med att vårda människor, skriver musik eller driver företag. Hon är fortfarande våldtäktsoffret för omgivningen. 

När utrymmet för kvinnor är så pass kvävande litet blir det en noggrann avvägning att göra. Ska jag berätta eller är det viktigare att fokus ligger på min yrkesroll och karriär? Ska jag låta något jag aldrig valde skulle hända definiera mig i allmänhetens ögon eller behålla bilden av den jag själv valt att vara? 

De män som inte begår övergrepp och som verkligen vill bidra till förändring kan börja i sin vardag. Ge kvinnor ett större utrymme i sin egen omgivning. 

Vara ärliga mot sig själva kring sin egen del i upprätthållandet av de strukturer som begränsar kvinnor. Och till dem som säger att "Nu har det gått för långt, en våldtäkt är verkligen inte samma sak som att inte låta kvinnor ta plats!" vill jag säga följande: Nej, det är inte samma sak. 

Men du våldtar ju som sagt inte heller, så där behöver du inte ändra på något. Din del i den stora samhällsförändringen utgår från precis där du står. I långsiktiga processer har vi alla olika utgångspunkter. 

Det som har gått för långt är att alla kvinnor har egna erfarenheter eller känner någon som har det av sexuella övergrepp och trakasserier. Alla män, oavsett var de står, behöver lyssna på kvinnors berättelser. 

Lyssna på riktigt utan att ifrågasätta eller bortförklara. Vi kommer inte att utsätta er för någon fara. Vi vill bara ha samma utrymme och samma självklara rättigheter som ni redan har. 

Elin Nilsson,
Föreläsare