Josefin, 17: Sluta tjata om samtycke – det är inte lösningen
Josefin Wicklund: "Många menar att en samtyckeslag är lösningen på problemet. Sanningen är att det inte skulle göra så stor skillnad."
Josefin Wicklund är 17 år och aktiv inom MUF Norrmalm.
Kampanjen #MeToo har aktualiserat diskussionen om brottslagstiftningen för sexualbrott.
Vi kan konstatera att det finns en problematik med den sexualbrottslagstiftning vi har idag i Sverige. Den sexuella integriteten är inte tillräckligt skyddad av lagen.
Det finns för många kryphål i sexualbrottslagen som möjliggör utförandet av brottsliga handlingar utan att få de påföljder som förtjänas.
Många menar på att en samtyckeslag är den rätta vägen till att åtgärda problemet. Men sanningen är att det inte skulle göra så stor skillnad i hur en åtalad blir dömd.
Debatten måste sluta handla om samtycke och börja handla om oaktsamhet istället om vi vill ha skillnad på riktigt.
Enkelt förklarat skulle en samtyckeslag innebära att utgångspunkten ändras från att samlaget är ömsesidigt och "offret" måste protestera om det ska uppfattas på annat sätt, till att samtycket är obefintligt tills parterna i samlaget sagt ja.
Frågan en domare ställer kommer alltså vara "Sa du ja, jag vill?" och inte "Sa du nej, jag vill inte?". Det problematiska med det här är först och främst att fokuset, som vanligt, läggs på offret.
Med en samtyckeslagstiftning blir resultatet att det återigen är offrets ansvar att på något sätt bevisa att man faktiskt inte ville ha sex.
En våldtäkt innebär enorma psykiska påfrestningar för den utsatta. Om man dessutom har modet att polisanmäla våldtäkten och gå igenom en rättsprocess blir denna upplevelse ännu tyngre.
Därför ska ytterligare skuldfaktorer och ansvar inte läggas på de som har blivit drabbade, vilket är det enda en samtyckeslagstiftning resulterar i.
Inte bara av moraliska skäl är en samtyckeslag en svag lösning på den problematiska hanteringen av sexualbrott i Sverige, utan den fyller heller inte sin funktion.
Det huvudsakliga problemet till varför man inte döms för sexualbrott är att det är svårt att bevisa att den åtalade hade uppsåt (avsikt att begå brott).
För att kunna bli dömd för ett brott måste det ha skett uppsåtligen om inte lagen säger annat (1 kap 2 § BrB). Det är ytterst svårt att bevisa att den åtalade har uppfyllt detta rekvisit.
De åtalade som kommer undan med "jaha, jag trodde hennes nej var en del av vårt hårda sex" (som i till exempel Lundafallet), kommer också komma undan med "jaha, jag trodde att hennes tystnad tydde på samtycke och var en del av spelet".
En samtyckeslagstiftning är därför helt meningslös då den inte löser grundproblemet; bevisning av att förövaren hade uppsåt.
Det finns oaktsamhetsrekvisit i misshandel, rån, mord, svindleri med mera. Det innebär att du kan ha begått ett brott utan att ha menat det, men du gör dig ändå skyldig till det eftersom du var oaktsam.
Att ett oaktsamhetsrekvisit inte finns i sexualbrottslagen är för mig helt befängt. Ett oaktsamhetsrekvisit skulle innebära att den som "råkade" våldta någon och de som "inte fattade" att de våldtog någon skulle bli dömda i alla fall.
Denna lagstiftning skulle fungera som en lösning på själva kärnproblemet till skillnad från en samtyckeslagstiftning. Har vi tur kanske grabbarna där ute skulle vara lite mer försiktiga också om de visste att risken att bli dömd för sexualbrott var större.
Sluta prata om samtycke och börja prata om oaktsamhet.
Josefin Wicklund
