SD-ledamot: Homosexuella ska ha exakt samma rätt – utom vid adoption

Efter mitt anförande på SD:s Landsdagar har det blivit ett visst intresse för frågan om adoption av barn utanför Europa. Tyvärr har jag blivit felciterat i media men försöker här kortfattat utveckla mitt resonemang. Det förtjänar att påpekas att jag inte argumenterar utifrån någon ideologisk grund. Jag argumenterar utifrån de adopterades perspektiv, litteratur och utifrån att jag arbetat med barn som varit adopterade i mitt yrke som fritidspedagog.

Det jag under mitt yrkesliv märkt är att barn som adopterats har en ökad psykisk belastning och brottas med identitetsproblem i högre grad än icke-adopterade, skillnaden är enligt mig markant. Alla söker i tonåren sin identitet och blir ibland osäker på den. Denna problematik är så mycket större bland adopterade. 

Vad beror denna problematik på? Forskning på området är tunn men tillsammans med en rad artiklar och främst samtal och arbete med adopterade är min uppfattning att det dels finns en vetskap bland de adopterade att de lämnats bort av sin mamma och familj. Denna vetskap bär de med sig hela under uppväxten och kanske hela livet. 

Att vara adopterad innebär i någon mån ett utanförskap och att vara annorlunda, vilket framgår utmärkt väl i boken om Jackie Arklöf ”Den svarte nazisten” av Sandelin. Arklöf blev adopterad av en vad det verkar, normal familj men hans utanförskap tecknas övertydligt i boken. 

I vårt land är normen i dag en familj med mamma och pappa, det finns självklart andra konstellationer. Alltifrån två pappor till stjärnfamiljer, men normen är fortfarande den så kallade kärnfamiljen, just för att den är vanligast. Att bli adopterad av ett samkönat par innebär alltså ytterligare ett utanförskap för den som blir adopterad.

Det är ingen mänsklig rättighet att få adoptera barn och barnen väljer inte att bli adopterade. De har ingen chans att själva få uttrycka sin åsikt om vilken familj de vill komma till. Det minsta vi kan göra för dessa barn är att inte låta dem bli murbräcka för kampen mot kärnfamiljen som norm. Den kampen får föras på andra områden. 

Argumentet har framförts att det är bättre att bli adopterad av ett samkönat par än att inte bli adopterad alls. Det håller jag i princip med om. Men nu är det så att en del länder vägrar att låta Sverige adoptera barn just för att vi tillåter samkönade adoptioner, just därför blir det totala antalet adopterade sannolikt mindre med samkönade adoptioner.

Detta var något som Adoptivcentrum noga påpekade när riksdagen beslutade i frågan. Homosexuella skall självklart ha exakt samma rättigheter som heterosexuella på precis alla områden, utom just detta. Här borde barnperspektivet gå före de vuxnas behov oavsett sexuell läggning.

Robert Stenkvist,
Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna