LUF: Reglerad invandring är ett politiskt val – inte en naturlag

2010 gick vi båda med i Liberala Ungdomsförbundet. Det var samma år som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och bara några månader innan konflikten i Syrien bröt ut. Utöver kampanjarbete och talarkvällar kretsade vårt engagemang till största del kring ideologiska diskussioner, som det ofta gör när man precis engagerat sig politiskt.

Varför ska staten bestämma så mycket över människors liv? Varför ska inte företag få anställa vem de vill? Varför ska man inte själv få välja i vilket land man ska bo? Dessa frågor är givetvis precis lika aktuella nu som 2010, det är bara synd att nästan ingen ställer dem längre.

Egentligen borde det inte vara så himla kontroversiellt, viljan att människor ska få röra sig fritt och själva bestämma var de ska bo. Det borde istället vara utgångspunkten, och det är de som vill begränsa människors frihet som borde behöva förklara sig. Den reglerade invandringen och de stängda gränserna är nämligen inget naturtillstånd, de är konsekvenserna av politiska beslut.

Sverige är naturligtvis inget undantag från detta. Vi har en enormt utbyggd välfärdsstat, vilket man kan tycka är både bra och dåligt. Men man ska vara medveten om att den kommer till priset av människors fria rörlighet. Ju mer vi bygger ut den, ju mer måste vi begränsa migrationen. Vi i Sverige brukar hävda att vi har en lång och stolt historia av generös migrationspolitik, och det är kanske sant. Det är framförallt sant att vi haft det vid de tillfällen när så många inte behövt söka skydd här. Men så fort välfärden har hotats har vi varit snabba med att strama åt.

Ta 1938 till exempel. Då hade den ondska som växte fram i nazityskland börjat bli känd för omvärlden. Då bestämde sig Sverige för att alla judar som kunde tänkas vilja söka sig till Sverige, vilket såklart många ville, skulle avvisas vid gränsen. Vi var rädda att det skulle komma hit för många.

1989 hade kriget mellan Irak och Iran eskalerat, och situationen i militärdiktaturen Chile gjorde att många behövde skydd. Då beslutade sig Sverige för att krigsflyktingar inte längre skulle få asyl här. Den dåvarande invandringsministern förklarade att vårt mottagande befann sig i kris.

1993 pågick kriget i Jugoslavien, och många bosnier sökte asyl i Sverige. För många, tyckte vi. Så vi införde ett visumkrav för bosnier. Vi var återigen rädda för att vårt system inte skulle klara av det.

Vad vi gjorde 2015 behöver kanske ingen närmare beskrivning. Efter ett par år av syriskt inbördeskrig konstaterade vi att det var kris. I Sverige. Våra system hotades av kollaps, eftersom så många människor behövde skydd. Så vi stängde våra gränser. Igen.

Sverige har en lång historia av att ha ett relativt stort flyktingmottagande och att vara ett öppet och tolerant land, men vi har också en lång tradition av att stänga gränserna när behovet av skydd för dem som flyr är som störst. Vi har alltid tyckt att vår egen välfärd är viktigare, och aldrig varit beredda att offra särskilt mycket av våra system för att ge människor skydd.

Och så kommer vi att fortsätta. Det går att kalla oss cyniska och anklaga oss för att ställa välfärd mot migration. Det är nämligen precis det vi gör. Det gör andra politiker också. De väljer att höja barnbidragen, införa kravmärkt mat i skolan, satsa på höga ingångslöner, ha en massa byggregler som gör bostäderna fina men dyra, ge subventioner till en massa teatrar och skjuter till extra miljarder för att det ska vara hemlagat potatismos i äldreomsorgen.

Oavsett om man tycker det är bra eller dålig politik ska man veta att varje sådan satsning gör att murarna till Sverige byggs högre. Ju större och dyrare vårt välfärdssystem byggs, ju lättare hotas det och ju färre personer kan det omfatta. Och ju snabbare kommer Sverige att stänga sina gränser nästa gång. 

Det stämmer såklart att vi inte kunnat förutse vare sig förföljelsen av judar på 30-talet, kriget i jugoslavien eller flyktingkrisen 2015 (som för övrigt fortfarande pågår, bara inte just i Sverige) – men vi kan vara säkra på att det kommer fler tillfällen när människor kommer vilja söka skydd. 

Eller för den delen bara bo någon annanstans. Människor har alltid migrerat och sålänge såväl krig, förföljelse och fattigdom som välstånd, möjlighet till utbildning och demokrati är så utspridda så kommer människor att fortsätta vilja göra det. Nästan ingen klandrar de som flyttar inom Sverige för att de ser bättre möjligheter på andra platser. 

Få skulle anklaga bruksortens barn för att flytta därifrån när det inte finns några jobb och väldigt sällan riktas anklagande fingrar mot de som flyttar till en studentstad eftersom möjligheterna till utbildning är bättre där. Därför klandrar vi inte människor i andra länder som drömmer om ett bättre liv på en annan plats,. Därför tycker vi inte att stater och politiker ska sätta upp hinder för människor - lika lite som vi vill att de ska sätta upp hinder för rörligheten av varor och kapital.

Under den största migrationsvågen i svensk historia var det förresten inte människor som flyttade till sverige utan människor som flyttade från Sverige. Under delar av tiden Sverige var ett utvandrarland diskuterades hur man med hjälp av lagstiftning skulle kunna hindra folk att lämna landet. Det hade varit fel att försöka tvinga folk att stanna kvar i Sverige då, och det är fel att med våld och tvång hindra människor från att flytta hit idag.

Det är sant att integrationen inte fungerar så väl som den borde göra idag. Det är också en konsekvens av den politik vi valt. En arbetsmarknad med en hög grad av trygghet för de svenska medborgare som redan är där men som är väldigt svår att ta sig in på eftersom vi inte vill ha jobb med låga löner i Sverige.

En bostadsmarknad där kontakter är A och O för att få en lägenhet i många storstäder, eftersom vi bestämt att vi ska ha reglerade hyror och bostäder av väldigt hög standard. Det är bra för många av oss som redan är här, men det försvårar för alla dem som inte är det.

Vi får ofta frågan om varför vi vill nedmontera välfärden och varför vi hyser ett sådant förakt mot fattiga och svaga människor. Det gör vi såklart inte, men frågan borde oftare ställas åt andra hållet. Varför är vi så måna om att just svenskar ska ha det så himla bra? Varför är det viktigare att ha en enorm välfärdsstat än att kunna erbjuda skydd för människor på flykt? Och varför i herrans namn ska staten bestämma i vilket land man får bo och inte?

Max Sjöberg & Simona Mohamsson,
Förbundsstyrelseledamöter Liberala Ungdomsförbundet