Brottsexperten: Förorten behöver patrullerande poliser - inte militärer

Jag växte upp i en av de där ökända förorterna, Rågsved i södra Stockholm. Först var det lugnt men med tiden blev det alltför många testosteronstinna tonårskillar på alltför liten plats. Jag var en av dem. Invandrarna var få. En och annan norsk, finsk eller italiensk familj.

Då som nu mördades drygt hundra personer årligen i Sverige, trots att vi då var cirka sju miljoner invånare och idag är tio miljoner. Skillnaden är att numer är fler av mordoffren ”kända av polisen” som det brukar heta.

I veckan kom BRÅ med en preliminär rapport över anmälda brott 2017. Den visade att den anmälda brottsligheten inte har ökat men att oron och otryggheten har ökat. 

Förklaringen är sannolikt att medier av alla de slag rapporterar allt mer om brott. Och att framträdande politiker pratar mer om brott – för det går att vinna röster på medborgarnas oro och otrygghet.

När jag var i tonåren och vi var uttråkade åkte vi till grannförorten Högdalen och muckade gräl. Och ibland kom killarna från Högdalen till oss och bråkade. Ibland fick de stryk och andra gånger var det vi som kom hem med en blåtira eller en utslagen tand. (Än idag känner jag respekt för män och kvinnor som är uppväxta i Högdalen eftersom killarna därifrån aldrig vek ner sig.)

Visst viftades det med knivar i form av stiletter ibland och visst blev det smärre skärsår men inte mer än så – tills en 17-årig kille blev ihjälslagen i Rågsveds centrum. Egentligen var det en olyckshändelse. Ett slag som var avsett att träffa ansiktet landade på hans struphuvud som krossades.

Idag hade det sannolikt resulterat i rubriker om gängkrig och dödsmisshandel – men inte då. Idag hade det nog skrikits om hårdare straff, mikrofoner i väggarna, fler kameror och kanske desperat om att sätta in militär.

Men då kom det istället patrullerande poliser till vår förort. De var fyra stycken som bytte av varandra och gick två och två. De var lite äldre, dryga 40 år. Vad de i huvudsak gjorde var vanligt vänligt förebyggande polisarbete.

Efter att bit för bit ha blivit lokalt förankrade började de kunna namnen på fler och fler av oss tonårskillar. Med tiden visste de också namnet på en del av våra föräldrar. Vi fick uppfattningen att de visste vad alla hette och hade pratat med alla föräldrar – vilket de naturligtvis inte kunde ha hunnit med.

Vi kunde alltså inte vara anonyma längre. Och poliserna var några som man ofta stannade och pratade med. De var ju några man kände. Några som var schysta. Några som blev lite av ens vänner. Framförallt blev de viktiga för de killar som hade det stökigt hemma.

Då som nu ”tjallade” man inte. Men likafullt blev de där poliserna informerade om det handlade om något grövre brott. Det blev ett fungerande polisarbete. De som utförde grova brott, greps, dömdes och låstes in. Och därmed blev livet bättre för den stora hederliga skötsamma majoritet som nu som då befolkar förorterna.

Under de närmare 40 år jag arbetat med rätts- och kriminalfrågor har jag mött och pratat med en väldig massa poliser på olika platser i Sverige. De har haft olika åsikter om väldigt mycket men en sak tycks poliser med erfarenhet av direkt polisarbete vara överens om – den lokala förankringen är helt avgörande.

Idag försöker politiker från de flesta partier övertrumfa varandra med rop på hårdare straff. Men hårdare straff handlar om vad som händer efter att brott har begåtts. Efter att någon slagits ner. Efter att någon våldtagits. Efter att någon mördats. Det kan möjligen glädja den som i första hand trånar efter hämnd. 

För medborgare i allmänhet måste det rimligen vara viktigare att polisen förebygger och förhindrar brott. Och det är just vad polislagen föreskriver: Polisen ska förebygga, förhindra och utreda brott – i den prioriteringsordningen.  

Dick Sundevall,
Författare och chefredaktör för Magasinet Para§raf