Kampen mot fake news återställer inte förtroendet för svensk media

Tillsammans med flera andra stora aktörer i det svenska medielandskapet, gick DN nyligen ut med att de ska börja faktagranska nyheter i syfte att dementera så kallade ”fake news”. Begreppet har under de senaste åren, och inte minst sedan valet i USA 2016, diskuterats enormt av etablerade medier och syftar till så kallade ”nyheter” som bygger på tveksamma eller falska grunder. 

Det har gått så långt att till och med utgången av presidentvalet i USA till dels tillskrevs spridningen av fake news, vilket innebär att väljarkåren skall ha lurats av verklighetsfrämmande påståenden så till den milda grad att de röstat på ”fel” presidentkandidat. 

Ungefär samma resonemang används till mångt och mycket i Sverige för att förklara Sverigedemokraternas framgångar, försämringen av ”Sverigebilden” utomlands, ifrågasättanden av koldioxidens faktiska klimatpåverkan, etc. 

Det finns givetvis en strimma av ädelt välmenande i ambitionen att avslöja det man uppfattar som lögner, som i somligas ögon påverkar samhället i negativ riktning. Om någon påstår att himlen är grön så faller det sig nästan naturligt att tillskriva personen något form av kognitivt handikapp i syfte att försvara sin egen och den allmänna uppfattningen om att himlen faktiskt är blå, och inte grön. 

Problemet i fallet av fake news, är att det allt som oftast inte handlar om vedertagna sanningar som huruvida jorden är rund eller himlen är blå, utan om mycket mer komplexa problem, som dessutom ofta har en stor portion av samhällsvetenskapliga och politiska inslag, snarare än rent naturvetenskapliga observationer. Och med avseende på himlens färg, så är ju svaret på det påståendet att himlen inte har någon färg, utan uppfattas endast som blå eftersom att ljuset bryts på ett visst sätt genom atmosfären. 

När aktörer av sådana proportioner som det handlar om i nuvarande fall, underförstått utger sig för att besitta de sanningsenliga svaren på samhällsvetenskapligt präglade problem visar de inte bara en gigantisk brist på ödmjukhet inför motsatta uppfattningar, men också en lika stor brist på självinsikt med avseende på sina egna tillkortakommanden. 

Hur är det exempelvis tänkt att denna faktagranskande verksamhet skall gå till, och vilka aktörer skall omfattas utav den? Det är svårt att tänka sig att de som utropat denna uppgift till sin egen har tänkt inkludera sig själva. Och även om de har det, så förefaller det föga trovärdigt om de inte skall granskas av någon annan förutom sig själva. Genom att definiera sig själva som ett facit för oss andra, förlorar de mycket mer trovärdighet än vad de vinner.

”Fake news” är ett meningslöst begrepp som i grund och botten endast är ett nytt sätt angripa andras åsikter och uppfattningar med. Etablerad medias användning av begreppet fake news ter sig snarare som ägnat att vinna legitimitet åt egna påståenden, genom att underminera motstående uppfattningar och genom att slippa underbygga sina egna med relevanta belägg. 

Det handlar heller inte bara om påhittade och falska nyhetsutsagor – där även etablerade medier på goda grunder kan anklagas för att vara minst lika stora kålsupare som alternativa medier - utan till stor del även om olika tolkningar av samma data. Det vill säga att när den ene ser en möjlighet ser den andre en risk, och när den tredje ropar varg, ropar den fjärde biologisk mångfald, etc. 

Fake news är argumentation på sandlådenivå, oavsett från vems håll det kommer, och om man tror att en medial polis i förening mot fejkade nyheter på något sätt kommer att bidra till en klarare världsbild eller lägga grunden för en återuppbyggnad av förtroendet för svensk media, så är man ute och cyklar. 

På många håll är det förtroendet lika dött som fisken i döda havet – jättedöd - och det krävs mer än högljutt gnäll på andra aktörer för att återupprätta det. 

Det krävs en rejäl dos sötvatten och självsanering från enorma mängder salt.

Fredrik Thool,
Juriststuderande