Camilla Henemark: Kvinnors skam – ett hinder för att söka hjälp i tid

Sedan Socialstyrelsen kom med sin rapport kring den kraftiga ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna, har orsakerna analyserats på längden och tvären. Det är inte konstigt att det framför allt är diagnoser för depressioner och olika ångestsyndrom som bidrar till ökningen. Statistiken är tydlig.

Men hur ser det ut i gruppen kvinnor över 25 år? Inte bara konstaterat i ren statistik, utan faktiskt utifrån hur det ser ut i verkligheten. Själv har jag fem bortslängda år att se tillbaka på. Fem år där ingen såg någonting och som resulterade i uttryck som ätstörning, diskbråck, hjärtproblem och till slut isolering. Hur mycket har det inte kostat samhället? 

Kvinnor söker för fysiska besvär men blir inte trodda. Vi får vad vi tror är en hjärtattack vilket i många fall istället är relaterat till psykisk stress. Rådet på akuten blir att dricka lite mindre lådvin, gå hem och ta det lite lugnt. Eller sjukskriva sig, med tabletter som en snabb lösning. Vägen från första vardagssignalerna till de riktigt mörka tankarna och besöket på akuten är mycket mer komplicerat än så. 

Här har vi en lucka där vi kan hämta upp många som är på väg in i ett längre sjukdomsförlopp, ofta på grund av en yrkesroll där man förväntas hålla skenet uppe. Eller kanske tvärt om, på grund av förlusten av en arbetsidentitet. Jag vet inte hur många jobbförfrågningar och arrangemang jag har tvingats tacka nej till med någon slags tillgjord ursäkt. Tillfällen som för mig är viktiga delar av min offentliga yrkesroll.  Skammen och ensamheten har många gånger satt hinder för att söka hjälp i tid.

När kvinnor inte ens tillåts komma in i klimakteriet på ett naturligt sätt men samtidigt måste se ut som en 30-åring resten av livet, så är det inte konstigt att vi väljer isolering istället för att skrika rakt ut när självmordstankarna dyker upp. När ångesten och stressen kommer smygande är det lättare att göra sig osynlig.

Därför försvinner vi från statistiken. 

Män ställer till saker som syns mer, de är desperata handlingar som gör att det direkt kostar samhället. Att synas och höras resulterar i omedelbara åtgärder. 

Vem intresserar sig för medelålders kvinnors psykiska ohälsa? Är ett av skälen till varför den här gruppen inte synliggörs, att kvinnor försöker ta hand om sig själva i det längsta, att det tar längre tid för kvinnor att krascha? Diagnoserna är skapade utifrån män, medan kvinnor väljer ett annat uttryck för samma sak. 

Titta på de stora välfärdssatsningarna som presenterades i höstbudgeten, regeringen skulle satsa på arbetet med psykisk hälsa med 650 miljoner kronor för 2018. Hur mycket går till gruppen osynliga kvinnor? De försvinner inte bara för att de själva inte larmar!

Rent politiskt handlar det om resurser som måste sättas in innan det går för långt. På arbetsplatserna kan vi till exempel kräva obligatorisk kontaktperson när man anar psykisk ohälsa vid långvarig sjukskrivning.
Det krävs en politisk eftertanke här. Rent ekonomiskt är prislappen mycket högre när sjukvården missar de riktiga fallen på akuten, när det egentligen handlar om stress och ångest.

Insatser är ett fint ord. I många fall är det också ett tomt ord från trötta politiker. Redan i kontakten med husläkaren finns en bekräftelse på att någonting är fel. Om det bara skulle finnas intresse, engagemang och utbildning så skulle vi fånga upp många fler, i tid. 

Att tidiga insatser sparar framtida kostnader för samhället är ingen nyhet. Vi borde värdesätta den resurs vi kvinnor är, så länge vi inte blir utslitna i förtid. Sjukskrivning är en tidig och tydlig signal på psykisk ohälsa.

Ta det på allvar. 

Camilla Henemark,
Artist och debattör