Weidmo Uvell: Nej tack – jag bär ingen offerkofta på kvinnodagen

Som kvinna förväntas man varje år att bli lite uppåt när det är den 8 mars – internationella kvinnodagen. Personligen blir jag alltid irriterad. För särskilt den dagen ägnas åt att utmåla alla kvinnor som någon slags hjälplösa offer och jag är hjärtligt less på det. 

Nej tack, feministerna. Jag vill inte ha er offerkofta varken idag eller någon annan dag. Det är inte synd om kvinnor för vi är inget kollektiv och vi är fullt kapabla att ta ansvar över våra egna liv. 

Jag kallar mig själv feminist men i min feminism ryms inget kollektiv av kvinnor som är en grupp särskild sorts människor bara för att vi alla har bröst. Jag vägrar att låta sådana som Feministiskt Initiativ eller socialliberaler ha monopol på feminismen bara för att de skriker högst. 

Ta en sådan sak som löner och kön. Ett av de vanligaste slagträna i debatten men tyvärr den största myten. Ja, det finns en oförklarlig skillnad mellan kvinnor och mäns löner på drygt 4 procent. Men nej, den beror inte på att kvinnor är kvinnor. Den kan bero på en massa saker, till exempel att kvinnor liksom män är individer och därför fattar olika beslut. Och är olika bra på sina jobb. Men vad den skillnaden beror på vet inte ens de som mäter, den är oförklarlig. 

Ni har säkert hört siffran 3,5 miljoner kronor skillnad i livslön. Det är den största bluffen i svensk feministisk debatt. Tyvärr flitigt utnyttjad av mindre nogräknade debattörer. 

För det första är siffran från 2011, alltså sju år gammal. För det andra är den ovägd, det vill säga den tar den inte hänsyn till en enda faktor som styr lön, som yrke, utbildning, arbetstid eller erfarenhet. Det är som att jämföra en deltidsarbetande 19-årig vaktmästare med en 55-årig överläkare i onkologi.

Kvinnor tjänar mindre framför allt för att de fortfarande väljer yrken i offentlig sektor med kollektivavtalsförhandlade löner. Medan män jobbar i större utsträckning i privat sektor och med individuellt förhandlade löner. 

Det påstås också ofta att kvinnor är missgynnade i pensionssystemet men inte heller det är sant. I själva verket gynnas de eftersom fler män tjänar över maxtaket och därför överförs pengar från män till kvinnor. 

Det är inte synd om kvinnor som tjänar mindre än män när de väljer helt olika livsval. Vi är vuxna människor och alla är kapabla att både fatta informerade beslut och ta ansvar över konsekvenserna av besluten. 

Men ändå väljer olika feminister konstant att omyndigförklara just oss kvinnor. I sin strävan efter något bra, som jämställdhet, så utmålas vi kvinnor som en människosort som inte kan ta ansvar. Som inte förstår lika bra som en person med snopp. Vi måste hjälpas, med saker som kvotering.

Medan männen är så mäktiga och så kapabla, att blotta närvaron (den mystiska patriarkala strukturen) styr kvinnor indirekt. Vi har egentligen ingen egen vilja. Om vi väljer ”fel” enligt den nationella feminismens trånga måttstock, är det inte vårt fel.  ”Fel” val är saker som traditionella kvinnoyrken, vara hemma med barn länge, jobba deltid eller gud förbjude, en traditionell kvinnoroll i hemmet med bullbak och tvätt medan maken byter däck. Den värsta svordomen i genuskyrkan. 

De kvinnor som väljer lågbetalda yrken kommer att tjäna mindre. De kvinnor i karriärsyrken som skaffar tre barn och går hem kl. 16 varje dag för att hämta trots heltid, kommer göra en sämre karriär än en person som jobbar 50 timmar i veckan. Det är inget konstigt. 

Tack för omtanken och offerkoftan, men nej tack. Jag och många andra kvinnor klarar oss mycket bättre utan denna missriktade omsorg. Vi är nämligen vuxna, kapabla individer. 

Trots att vi är kvinnor. 

Rebecca Weidmo Uvell,
Borgerlig feminist