Simon Stenback: Polariseringen ökar – vilket samhälle vill vi ha?

”Jag förstår att regimen i Iran har fått dig att hata Islam, men tänkt alltid att det som är avskyvärt för dig kanske är det vackraste för någon annan.”

Detta skrevs i en kommentar till Bassam-Al-Baghdadys känslosamma inlägg på facebook där han kritiserar URs reklam för pjäsen Svenska Hijabis. Om man håller med Bassam eller inte är egentligen inte relevant för denna artikel.

Det är så klart sant att det här stämmer. Något som jag tycker är vackert tycker någon annan är fult. Det personen i fråga inte tänker på är dock det religiösa förtryck som kan gömmas sig bakom. Det är så klart sant att det finns de som ser den Iranska regimen som vacker och underbar, det betyder dock inte att det är något eftersträvansvärt för vårat samhälle. 

Vi kan inte använda friheten att göra som man vill som gisslan till att utöva förtryck. Det finns de som tycker att månggifte är det finaste som finns, det betyder inte att vi i Sverige har anammat det som lag och sagt att det är ok. Det finns de som tycker att omskärelse är någonting vackert och nödvändigt men det betyder inte att vi i Sverige ställer oss bakom den idéen, på flickor. 

I en tid då vi börjar se fler och fler krockar mellan två olika kulturer, måste vi faktiskt stå upp för det vi tror på. Vi kan inte låtsas som att det inte finns någon grund i Sverige och att vi inte tror på något. Våra lagar, regler och handlingar säger någonting annat. Vi har under årtionden klappat oss på bröstet över alla undersökningar som pekar på att Sverige är bra på allt från demokrati till välstånd och låg barndödlighet. Om du tror att dessa saker har kommit från att vi har hyllat alla värderingar lika mycket, så har du fel. Det stämmer helt enkelt inte.

Sverige är byggt på ett samhällskontrakt. Vi har någonstans i tiden format ett kontrakt människor emellan, där vi kommit överens om vissa grunder. Nuförtiden föds vi in i detta kontrakt. Vi behöver inte skriva på det, det har skrivits och fortsätter skrivas i generationer, genom politik. Vi har alltså förfinat våra idéer under århundraden. 

Vi har gjort detta för att vi tycker/har tyckt att detta sätt att leva är det bästa. Det betyder inte att det är perfekt, eller att de inte har saker som kan förbättras och fortsätter förbättras. Det betyder dock att vi under en lång tid har utvecklat ett sätt att leva som vi, just nu, tycker är bäst. Det betyder alltså att vi tycker att våran kultur är bättre än andras. Annars hade vi anammat andra värden och en annan kultur. 

Betyder det att det inte finns något vi kan lära oss av andra kulturer? Självklart inte. Jag har själv rest över hela världen och vet att det finns aspekter av andra kulturer som vi som land och folk skulle må bra av att lära oss mer om. Det betyder dock inte att vi helt okritiskt ska välkomna allt från andra kulturer som något fantastiskt bara för att det råkar vara just från en annan kultur.

Men hur kommer det sig då att vi helt plötsligt har debatter som handlar om könssegregerade badtider, böneutrop över Växjö, och inte bara säger blankt nej?

Statistikern Gustav Sundbärg skrev redan 1911 i ”Det svenska folklynnet”: ”Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.”

Det kanske alltså är något typiskt svenskt att faktiskt tänka så här. Denna del av den svenska kulturen utgjorde inget större problem så länge andra kulturer inte kom hit i lika stor utsträckning. När vi däremot har sett en historiskt stor flyktingström med människor som kommer från helt andra kulturella kontexter, är det därför viktigt att vi på riktigt går tillbaka och kollar vad vi faktiskt står för. Inte bara för våran skull, utan även för deras.

Integration handlar nämligen till stor del om att utöka sin identitet. Det handlar alltså en hel del om psykologiska processer. Processen går något förenklat ut på att hitta sätt att på nytt omfamna sin gamla kultur i en ny kontext, samtidigt som man börjar omfamna det nya landets kultur. Det i sin tur öppnar upp för att människorna som bor i denna nya kultur kan ta del av lärdomar och egenskaper du har kvar från din gamla kultur. Det är alltså ett givande och tagande. 

För att man ska kunna omfamna något behöver detta nya också ha en fast form. Du kan helt enkelt inte omfamna något som är oklart som dimma eller rinnande som vatten. Du kan däremot omfamna en sten. Det underlättar alltså integrationen om man har något tydligt att hålla i och om vi i Sverige faktiskt klargör vad vi står för.

Om man då säger mångfald här så uppstår genast en viss problematik. Mångfald är nämligen svår definierat och kan betyda olika saker beroende på hur man ser på det. Tänker man att en mångfald av idéer är önskvärt för att alla idéer innehåller något bra och att detta i sig leder till en bättre gemensam idé? Eller tänker man mångfald i kultur av alla former där alla olika kulturer och kulturyttringar är lika bra och att detta leder till ett mer gemensamt samhälle? 

Det finns alltså ett problem med definitionen av begreppet mångfald som gör det problematiskt. Utöver detta menar jag också att mångfald i stället är ett resultat av andra idéer som vi håller högt i våran kultur och att definitionen av dessa är det som faktiskt kan driva debatten framåt. Att bara säga mångfald är ju i sig inget argument, utan snarare ett resultat av någonting annat, nämligen yttrandefrihet och religionsfrihet mm. 

Det jag försöker visa här är alltså att mångfald är ett begrepp som är svårt att använda, som en sten för någon att hålla sig i eftersom definitionen mer liknar en dimma än en sten, samt att det snarare är ett resultat av någonting annat. Man måste alltså gå djupare för att hitta stenen.

Jag tror mycket av det vi ser i dag i form av diskussioner kring segregerade badhus, böneutrop och annat kommer från en kultur-relativistisk idé om att alla idéer är lika mycket värda, samt att vi i den svenska kulturen har en förkärlek för att beskriva saker som kommer utifrån mer positivt än det ibland förtjänar. Varje tänkande människa förstår dock att olika idéer leder till olika samhällen och olika resultat. 

Vi måste helt enkelt se på det med klara ögon och på riktigt fundera på vad vi egentligen står för och vilket samhälle vi faktiskt vill ha. Vilket samhälle och resultat vill du ha?

Polariseringen i Sverige ökar och extremismen växer. Vi behöver göra någonting för att minska detta, för allas skull. Människor måste börja närma sig varandra och det första steget i den processen är att vi tillsammans tydligt klargör vad vi står för.

Simon Stenback,
Socionom