Marcus Birro: "Med genialitet och finess erövrade Avicii världen"
Marcus Birro: "Avicii var en världsartist som vi gamlingar fick gnugga oss lite i ögonen för att förstå. Men ägnade man bara några minuter åt åt att lyssna och försöka förstå så insåg man vilken oerhörd skaparkraft han hade."
28 år. Man är fortfarande ung men man har en del mörkt segel insytt i sig. Man har insett att livet har en egen plan, ibland en rätt skoningslös sådan. Men man är fortfarande ung och naiv nog att tro på sina drömmar.
Men hur ser de drömmarna ut när man redan erövrat världen med sin enda stora passion? Hur ser hjärtat ut hos en ung man som vunnit allt som går att vinna men som mot sin vilja sedan upptäcker att törsten inte släcks, att längtan aldrig ebbar ut, att vågorna fortsätter att slå mot stranden, igen och igen och igen…
Många av oss har inte fått ner en enda rostig spik i verkligheten när vi är 28 år. Andra ha fått barn och stadgat sig. Men vad gör man när man erövrat världen innan man fyllt 30? Vad gör man med tomheten som säkert känns som ett svek, ett hån? Får man känna tomhet när man är världsstjärna? Får man hissa det svarta seglet när man är idol för tiotusentals ungdomar världen över?
Avicii sade själv att musiken var det enda drömmen han hade. Musiken var ”det han föddes till att ägna sig åt.”Han gjorde det med genialitet och finess och han blev större än allt och alla.
Musikaliskt tillhör jag en annan värld. Jag är uppväxt med svettiga, grönskimrande män i slokhatt som står i motljus och mässar fram obegripliga texter till trummaskin och tolvsträngade gitarrer… Men jag förstod en sak väldigt tidigt med Avicii. Hans passion. Hans totala hängivenhet åt denna enda sak. Hans oerhörda överlåtelse åt denna enda sak. Det fanns ingen plan b. Det fanns inget annat liv.
Avicii är död. Han blev inte ens 30. Det känns provocerande sorgligt. Det känns som ett svek mot den hängivelse han hade. Varför fick inte han njuta lite av det vardagliga, ordinära, lite halvtrist livet som kommer på andra sidan drömmarna?
När Strindberg dog ställde man ut hans böcker i bokaffärernas fönster. De stod där som påminnelser om att konsten överlever allt och alla. Konsten överlever konstnären själv.
Det samma gäller musiken.
Avicii var en världsartist som vi gamlingar fick gnugga oss lite i ögonen för att förstå. Men ägnade man bara några minuter åt åt att lyssna och försöka förstå så insåg man vilken oerhörd skaparkraft han hade.
En konstnär dör aldrig. Men en man gör det. Det är det fruktansvärda, den oerhörda tragedin i detta. All kärlek och all omtanke går till hans anhöriga, de människor som står honom allra närmast och som älskade honom för den han var, och inte för det han skapade. Deras sorg går inte att förstå. Deras sorg går inte att formulera. Men deras sorg går att dela. Gör det. För allas skull.
Marcus Birro,
Författare
