Julia Lyskova Juhlin: Vad hände med Bridget Jones?

När låten ”All by myself” av Céline Dion spelas är det många kvinnor som börjar mima, med väl tilltagna gester, ett starkt ansiktsuttryck och överdriven mimik. De flesta av oss som mimar till låten har fått vår inspiration från den klassiska första scenen i filmen ”Bridget Jones”. 

Jag vet ingen annan film som fått ett sådant genomslag bland kvinnor där en så hög suck av lättnad hördes efter att vi sett filmen. Tidigare hade vi endast kvinnorna från serien ”Sex and the city” att jämföra oss med och dem rollerna var väldigt snäva. Var vi den högpresterande Miranda? Den duktiga flickan Charlotte? Den konstant kåta Samantha? Eller ”the girl next door” aka Carrie? 

Vi kvinnor, människor, är trots allt mer än rollerna som vi erbjuds att kliva in i. En konstant förvirring kring vilken kvinna man kan tänkas vara finns alltid i bakhuvudet på en. För vi är ju både högpresterande, lata, kåta, kyska, duktiga, dåliga och mycket mer därtill?

Därav denna lättnadens suck när Bridget Jones slog igenom, som ensam kvinnlig huvudroll och visade upp ett ständigt misslyckande i att uppfylla alla dessa svåra krav som ställs på en som kvinna. Bilden av den stökiga, pinsamma, röksugna kvinnan visades äntligen upp! 

Att filmen dock slutar med att hon blir lycklig på grund av att ha fått sin drömprins är väl en annan femma, en mycket heteronormativ femma dessutom, men det är en annan diskussion.

 För det jag vill ta upp är att när jag idag, 10 år efter att jag sett filmen med Bridget, hör rykten om att ”Bridget Jones ser helt annorlunda ut, hon har opererat hela ansiktet!” och googlar henne inser jag att folk har rätt. 

Renee Zellwegers, rollinnehavaren av Bridget Jones, har idag ett nytt ansikte efter x antal plastikoperationer och dessutom är hon smal som en pinne. Jag får dålig smak i munnen av det här men har svårt att förstå varför.

Men jag inser att förebilden som Renee var när hon spelade ”Bridget Jones” för mig och många andra tjejer var viktig, det inser jag samtidigt som jag också inser att det tyvärr är en falsk bild. Renee Zellweger är den hårda verkligheten. Verkligheten för kvinnor som syns i media på ett eller annat sätt. Ingen orkar stå emot trycket kring hur viktig normativ skönhet är och hur högt i kurs den valutan står idag. 

För när inte ens rollinnehavaren av Bridget Jones orkade vara henne, utan gör som så många andra kvinnor idag, nämligen går patriarkatets ärenden och opererar sig, bantar eller på något sätt lägger tid på sitt utseende, så känner jag att jag också måste göra det. 

När Renee ändrar sitt utseende, genom att förminska, förändra och förtunna sig själv och sin kropp så förstår jag plötsligt varför jag som den ”feminist” jag kallar mig för, en kväll sitter och googlar ”fylla läpparna pris”. 

Jag skäms över min googling och skämtar om den med vänner och frågar men ”är det verkligen så fel?”. Svaret är: ja, det är det. Det är fel. Jag vill fylla mina läppar på grund av att jag ser andra som gör det. Normen kring ens utseende blir högre för varje dag som går och jag undrar varför jag ska klättra för att nå upp till den? 

Jag förstår att det är av stor vikt att inte fylla mina läppar, för det kommer att få ytterligare en kvinna att se mina läppar på instagram, inspireras och lägga både tid, pengar och smärta på att kanske i sin tur fylla sina läppar. 

Och så fortsätter denna spiral i all oändlighet när jag egentligen vill att spiralen ska ta slut. Och det som måste få ett slut, det börjar med mig.

Julia Lyskova Juhlin,
Julijalyskova på Instagram