Människovärde: "Abortingrepp kränker oföddas mänskliga rättigheter"

I en krönika i Aftonbladet 16 juni beskriver Linnéa Claeson hur rädsla blivit en faktor som kommit att prägla samhällsdebatten. Ett område där författaren identifierar oro berör kampen för ”kvinnors rätt till sitt eget liv, sin kropp och sin hälsa”. Claeson uttrycker oro över att det från politiskt håll initieras diskussioner om sänkning av abortgränsen och en öppenhet för samvetsfrihet för barnmorskor.

Inget samhälle mår givetvis bra av att drivas av rädsla, men när det kommer till just abortfrågan så verkar det snarast finnas en rädsla för att gå på djupet och dissekera själva sakfrågan, snarare än att bara slänga sig med känsloladdade slagord och tom retorik.

För hur kommer det sig annars att abortförespråkare så ofta duckar för abortfrågans två mest grundläggande frågeställningar, nämligen: om ett foster är en människa, och om varje människa har ett inneboende och okränkbart värde? Det är startpunkten, och dessa två frågor kan inte besvaras med varken känslor eller subjektivt tyckande.

Vanligtvis riktas det ett artilleri av just känsloargument och oreflekterade ståndpunkter som alltför ofta handlar om kvinnans rätt till sin kropp. Av personer som är emot abortingrepp är det troligtvis väldigt få som samtidigt inte anser att varje kvinna har rätt till sin egen kropp. 

Det är ju snarare så att den rätten är universell och gäller för alla människor, inte bara för gravida kvinnor. Varje abortingrepp innebär att en ofödd människas rätt till både sin kropp, och sitt liv, kränks och körs över på ett oåterkalleligt sätt.

Det här borde få Claeson och andra abortliberaler att åtminstone tänka till, eftersom det i ärlighetens namn är så att alla är abortmotståndare, det som skiljer är från och med vilken graviditetsvecka man anser att abort är fel. 

Varför har den gravida kvinnan rätt till sin egen kropp i en viss graviditetsvecka men inte i en annan? Och varför förvägras en ofödd människa både rätten till sitt liv och sin kropp vid en viss ålder och utvecklingsgrad, men erkänns den rätten från en dag till en annan? Det är ju samma mänskliga individ det handlar om, med en egen kropp som aldrig har varit en del av kvinnans kropp.

Claeson menar vidare att vi aldrig har haft ett samhälle som tror så starkt på individens frihet som nu. Det är dock svårt att tänka sig någon annan situation där en människas valfrihet väger tyngre än en annan människas grundläggande rätt till liv, så varför tänker man ofta så som abortförespråkare?

Varför värderas människoliv olika? Är inte det en unken och fientlig ideologi vi annars så många gånger försöker motarbeta i samhället?

I texten begås även ett vanligt misstag att baka ihop abortfrågan med frågan om samvetsfrihet när det i grunden är två olika frågor. Visserligen berör dessa varandra i frågan om samvetsfrihet för just barnmorskor, men Claeson tycks vara så uppslukad av att möjligheten för kvinnor att göra abortingrepp hotas, att hon därmed missar att samvetsfrihet för barnmorskor faktiskt förutsätter det förra. 

Jämförelsen hon sedan gör med Italien haltar då landet är starkt präglat av katolicismen. En mer adekvat jämförelse hade varit att ta vårt grannland Norge som exempel, där samvetsfrihet för barnmorskor både fungerar och är reglerat i lagen.

Det är både hedervärt och nödvändigt att engagera sig för kvinnors rättigheter, och det är en kamp som behöver fortsätta att föras. Samtidigt kan man inte undgå att fråga sig vilken slags kvinnokamp man egentligen förespråkar som samtidigt innebär att kvinnan låter sitt eget barn berövas rätten till liv.

Många gånger dessutom under mycket stark press och med påtryckningar både från det ofödda barnets fader och andra närstående.

Är det inte snarare en skenbar frihet, och istället ett kvinnoförtryck som bara har ändrat skepnad?

Monika Severin, 
Sjuksköterska/ordförande föreningen Människovärde

Cecilia K. Björfjell, 
Koordinator/ambassadör föreningen Människovärde