Marcus Birro: "Att dömda mördare ens har en chans att fly? Pinsamt"

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin permission eller vid andra tillfällen…Vad handlar det om?

Det är som en slags affisch för vårt rättsväsende på något sätt. Denna ständiga undfallenhet. Svenskt rättsväsende är som Elfsborg i Allsvenskan just nu, tvåa på bollen med märkliga strategier. 

Jag har irrat mig väldigt långt in i fotbollens värld de senaste månaderna men de gånger jag tar ett djupt andetag (och för säkerhets skull håller för näsan) och försvinner ner i samtidens offentliga samtal igen är det mesta sig likt. Det är pajkastning och positionering. Det är hat och en slags bisarr VILJA att missförstå för att bibehålla sin världsbild. 

Människor som upplever rädsla där de bor blir garvade åt. Ingen som hånfullt tystar dem bor ens i närheten av de områden där de som uppger sig vara rädda bor. Den trygga, välbärgade medelklassen i storstädernas innerområden vet alltid bäst. Men de är inte tillräckligt många för att förhindra att höstens val blir ett val om självbild, om vilket Sverige vi egentligen lever i.

Kanske är det så att båda har rätt. Orkar vi hålla mer en enda tanke i skallen samtidigt?

Men att ständigt leva i det där samtalet, i det där bruset. Jag är glad att jag kom därifrån.

Jag fick så oändligt mycket stryk. Det kostade på att vara den som försökte tala i klartext, tala klarspråk. Jag blev ibland knuffad längst fram, ibland sprang jag dit själv. Jag trivs med att vara en författare som väcker känslor. Men jag är först och främst författare.

Men ibland är det ändå nyttigt att sjunka till den slemmiga botten som är svensk debatt och kolla vad som rör sig mellan tång och vass. Särskilt detta med folk som flyr när de borde sitta inspärrade. Det svenska rättsväsendet har under lång tid varit alldeles för flat mot brottslingar. 

Att dömda mördare ens har en chans att fly och sedan dessutom gör det…Jag vet inte… Det är så infatilt på något sätt. Det är så oerhört pinsamt att man bara vill gråta. Vad är det för fel på folk? Den frågan dyker allt oftare upp i skallen.

Snart är det valrörelse. Den kommer ställa väldigt mycket på skallen. Det skrev jag redan efter förra valet, hösten 2014. Det är än mer sant nu. Det blir en omröstning om Sverige-bilden. Orkar den välmående medelklassen också tala i klartext trots att den lever långt ifrån andra människors verklighet? 

Eller dömer de ut rädslan och oron som många människor känner? Orkar de kliva ner från sina höga hästar och faktiskt lyssna på VARFÖR människor är rädda och varför opinionen ser ut som den gör. 

Och orkar de stanna upp, som ilsket söker enkla svar på svåra frågor? Orkar vi se varandra som medmänniskor och inte mot-människor?

Marcus Birro,
Författare