Liberalerna: Sverige ser inte sina hjältar

En person kan göra skillnad. Så står det ingraverat på Raoul Wallenberg-medaljen, en amerikansk utmärkelse för humanitära insatser, som delas ut via University of Michigan, där Wallenberg studerade arkitektur. Få svenskar har haft så stor betydelse. 

I slutet av andra världskriget räddade han tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda tillfälliga svenska pass. Wallenberg arresterades av sovjetiska styrkor och placerades i Lubjanka-fängelset i Sovjetunionen. De exakta omständigheterna kring hans öde är fortfarande oklara.

Globalt har Raoul Wallenbergs hjältemod hyllats länge. Som andra utlänning efter Winston Churchill utsågs han 1981 till amerikansk hedersmedborgare och i flera delstater uppmärksammas dagen som officiell minnesdag. I mitten av 1980-talet blev han hedersmedborgare i Kanada och Israel. Skolor bär hans namn och hans gestalt pryder alltifrån frimärken till frihetsmonument.

Wallenberg är en utmärkt symbol för solidaritetens, öppenhetens och toleransens Sverige och Europa. I ett EU där främlingsfientliga partier vinner mark, högerextremistiska rörelser formas och populistiska grupper blir mer synliga är det allt viktigare att varje nation berättar om de individer som gör skillnad för mänskligheten. En berättelse som just nu känns mer angelägen än på mycket länge.

I dag den 27 augusti på Raouls namnsdag firas hans hjältemod runt om i landet. Men det tog lång tid innan hans namn uppmärksammades i Sverige på samma sätt som internationellt. Och hur uppmärksammar vi i dag individer som gör hjältemodiga insatser och hur skyddar vi dem efteråt? Knappt alls skulle vi vilja säga.

Hassan Z är på semester i Finland med sin familj och blott två månader gamla babyn. På torget i Åbo sker det ofattbara som kommer att påverka både hans och andra personers liv. 2 personer avlider och 8 skadas däribland Hassan och hans sambo.  

Terroristen attackerar oskyldiga civila människor med fruktansvärda konsekvenser för enskilda. Hassan blir knivhuggen när han försöker rädda livet på en svårt skadad flicka och när han räddar sin sambo. Idag är han rullstolsburen och kämpar med att få ordning på sitt liv. Denna hjältemodiga insats har uppmärksammats av Finland och Hassan har fått en medalj av Finlands president. Snart kommer han tilldelas medalj i Storbritannien för sina insatser.

Hassans öde ger oss påminnelser om vad mod innebär. Att riskera sitt eget liv för att försöka rädda någon annans. Men det är också uppenbart att vårt samhälle inte har strukturer på plats för att ge tillbaka till våra hjältar. En svårt skadad person som dessutom kan befinna sig i ett annat land måste vara frisk nog för att klara mängder av administration från ett sjukhus. 

En skadad hjälte har oändliga mängder ansökningar och undersökningar att klara av väl hemma igen. De ekonomiska konsekvenserna av att visa mod kan bli kostsamma. Var är samhällets stöd när en hjälte behöver det som mest?

Hassans fall visar att Sverige saknar viktiga funktioner för att hjälpa de som drabbas av terrordåd. Det finns all anledning även att granska hur det har gått med de som drabbades på Drottninggatan. Har offer fått den hjälp som borde vara självklar när man drabbas av det ofattbara? Är det rimligt att hänvisa offer till ”motpartens trafikförsäkring” som statsministern gjorde i media.  

I många länder inom EU har enheter skapats för att hjälpa offer. Allt från kontaktperson som ska bistå den som drabbats till konkreta åtgärder som kan handla om ekonomisk hjälp, myndighetskontakter och stöd i allmänhet. Det gäller både egna medborgare och besökare som drabbas av terror och katastrofer.

Sverige har mycket att lära av händelser i närtid. Vilket ansvar tar myndigheter och regering för de som drabbats? När kommer Hassan Z få uppskattning?

Nina Lundström,
riksdagsledamot (L)

Birgitta Ohlsson,
riksdagsledamot (L)